17 år & Gravid

Gud vad skönt att man är utvilad denna morgon, sov väldigt länge eftersom jag kom hem väldigt sent inatt, misslyckad kväll kan jag endast säga, människor som inte tål alkohol ska heller inte dricka alkohol, så varför tusan gör ni då det?! En tjej började bråka med mig eftersom jag försvarade en annan tjej som dom satt och hånade. Dom satt och sa att "herregud har du lösögonfransar men inge mascara på dom, hahaha fan va fult" & kommenterade även hennes dialekt och hur fult hon pratade, vilket gjorde mig flyförbannad! Varför är man så elak? Varför väljer vissa tjejer mörkret framför ljuset? Vi tjejer borde hålla ihop och inte stöta bort varanndra på det viset. Åkte på mer eller mindre en smäll, men äsch det vare värt, smällde tillbaka! Dock var det svårt att försvara sig när 4-6 huggande tjejer hoppar på en..aja jag lever & lillen också!

Mamma ringde mig imorse och frågade när jag skulle komma hem, jag svarade att jag kommer hem strax före midnatt eftersom det inte gick några andra tåg. Hon frågade ovanligt mycket konstiga frågor vilket gjorde mig fundersam och jag frågade då om det var något hon ville säga och då kom det; "Varför har du tagit kort på din mage med min kamera?" "Är du gravid eller bara blivit mullig eller vad.." Och så höll hon på i flera minuter. Ack Ack Ack hur dum får man vara att man glömmer radera bilderna från kameran!? Jag lyckades slingra mig ur och hon sa att vi skulle prata nära jag kommer hem, vilket jäkla tur att jag kommer hem sent så att vi slipper stöta på varanndra!! Måste komma på en bra ursäkt nu så att hon inte får veta något.

Lystring kära läsare! Imorgon (måndag) så drar jag till med en liten enkel tävling så håll utkik - den är till för er blivande Mammor, ni som ska få syskon eller kanske ni som känner någon som ska få en liten knatte?
Imorgon har jag även till Psykologen som ungdomsmottagningen har annordnat, dom tycker tydligen att jag behöver det, så jag får väl ta och pallra mig dit, "psykologen kan inte fatta ditt beslut men hjälpa dig att komma fram till ett" Så imorgon blir det att välja..

Jag är ingen rikemansunge. Jag har aldrig varit en bortskämd unge som har fått allt jag pekat på och sett pengar som en självkalrhet i mitt liv, tvärtom! Jag har alltid kämpat för mina pengar och tagit saken i egna händer. Även om jag allra helst hade önskat att jag växte upp i en familj där mina föräldrar hade ett jobb där man hade möjligheten att bada bland pengar så har aldrig ifrågasatt det. När jag var 13-14 år umgicks jag med vänner vars föräldrar skämde bort sina ungar totalt, det berodde på att dom antingen var ensam barn eller så hade dom en god ekonomi där hemma. För mig var det annorlunda, dom gånger vi skulle hitta på saker ihop, gå på bio, ut & äta eller kanske resa bort någonstans så var alltid pengar ett problem. Jag bekymrade mig alltid om att "skulle jag ha råd" och "skulle jag verkligen tjata på Mamma om pengar  när vi var 5 syskon och Mamma gick på socialbidrag? " Nej, jag struntade oftast i att göra dom saker som handlade om pengar, och hittade oftast på dåliga ursäkter till att slingra mig ur, varför? Jo för att jag skämdes o säga att jag inte hade råd med att lägga ut 200:- på att gå ut & äta, eller vad det nu kunde vara.

Vid 15 års åldern bestämde jag mig för att ta saken i egna händer, jag var otroligt trött på att inte ha råd med saker och ting då allt oftast handlade om pengar när jag och mina vänner skulle göra saker ihop. Ibland lånade jag stora summor pengar av mina vänner dom gånger vi åkte till grönalund eller liknande, men då stod jag oftast kvar där självs sen efteråt med en förmögen skuld att betala tillbaka, vilket jag inte hade råd med.

I samband med min dåliga ekonomi så förlorade jag även dessa såkallade "vänner" och hängde för mig själv, jag tänkte att det var lika bra så att ajg slapp känna press varje gång vi skulle hitta på något, jag menar var dom riktiga vänner så skulle dom ju förstå min situation och gjorde dom inte det så var dom inga riktiga vänner. Det var skönt att jag förlorade dom för min familj kom alltid i första hand, jag slapp höra dörrplingan en gång i veckan där mina tjejkompisar stod och krävde tillbaka summor som varierande allt ifrån 22,50 :- till 400:-

Vid 15 års åldern lärde jag känna en tjej som kom att bli min vän,hennes livssituatuion liknade min och vi började prata om jobb, hon berättade att hon hade jobbat på ett callcenter där dom sålde produkter via telefon och tjänade stora summor pengar varje månad. Jag nappade på en gång och följde med henne dit en dag och ja, det flöt verkligen på!
Jag hade rösten,övertalningsförmågan & var säker på min sak, det resulterade i att jag tjänade flera tusen kronor varje månad vilket jag aldrig hade smakat på tidigare, jag behövde inte längre bekymmra mig om pengar, pengar var inte längre ett bekymmer i mitt liv.

Så ni därute som säger att jag är en rikemansunge bara för att jag skriver att jag ska köpa ny mobiltelefon eller klippa mig hos en dyr, känd & framförallt duktig frisör, till er kan jag berätta att: Jag har förtjänat det! Och jag har kämpat mig dit alldeles ensam.
.
 


Så nu ni, ska jag ut och köpa mig en ny klänning med mitt nystylade hår och senare mot kvällen ska jag iväg till min bästa väns 18 års fest. Får dock bli en nykter kväll för min del, snuskigt tråkigt eftersom alla säkerligen kommer vara lulliga utom jag men det kan nog bli kul ändå! Det blir vad man gör det till, eller hur?

God morgon, hur mår ni mina kära läsare? Jag mår bara bra dock har jag endast fått 1 timmes sömn inatt pågrund av att jag hade ett sällskap som höll mig vaken natten lång, det var verkligen jättemysigt och jag tänkte inte på mitt ex/Pappan till barnet en enda sekund, det behövdes verkligen - underbart! Nu då? Gissa vart jag ska ta vägen? Jag ska åka in till Centralen och klippa mig hos Bobby och fixa frillan, har aldrig klippt mig där innan men har hört att han ska vara jätteduktig! Dock är han lite dyr, men man måste få skämma bort sig ibland, eller hur? :)



Hörs lite senare när jag kommer hem ifrån
min lilla shoppingrunda,
ut och njut av solen& helgen medans !!

Hej på er läsare, tänkte berätta att jag ska åka bort idag och kommer tillbaka på söndag. Stockholm här kommer jag, gjorde just ett impulsbeslut och bestämde mig för att åka till Stockholm och bli kvar där hela helgen! Ska klippa mig hos Bobbys hårstudio, köpa nya kläder & ny mobiltelefon, gud va mysigt det ska bli - detta är något jag verkligen behöver just nu! Skämma bort mig själv och njuta för en stund. Kommer självfallet att blogga därborta också eftersom jag har min käre far som bor i Stockholmsstad! Tingeling tingeling hoppas ni får en trevlig helg!


  Det här är snyggingen Bobby som ska klippa mig!

Oh jisses tåget jag ska med åker om mindre än en timme, stressa, stressa!!!!

Tänkte ägna mig en kort stund till att berätta om varför jag valde just namnet www.baarabaarnet.blogg.se till min blogg eftersom några av er har undrat över det i mail. Till en början hade jag tänkt heta endast "bara barnet" men namnet var tyvärr upptaget så jag fick helt enkelt låta fantasin flöda och ta med två A:n i början på varje ord så det fick duga gott & väl.



Varför just detta namn då? När jag blev gravid för första gången som 15 åring vart jag helt livrädd över att ha hamnat i den situatuionen. Jag var orolig över att människor skulle få reda på att jag var gravid och framförallt mina föräldrar. Jag tvekade inte en sekund på abort då jag knappt hade börjat gymnasiet. Jag minns en dag då Jag, Mamma och Storebror satt vid matbordet och kom in i samtalsämnet om bebisar och Mammor. Mamma tyckte det var på tiden att min storebror skulle skaffa sig några barnbarn åt Mamma men storebror bara skrattade till, han är och har alltid varit en riktig partypingla som älskar festlivet, barn var ju ingenting för honom. Helt plötsligt drog jag ett osäkert skämt om att "ja men mamma, du kan ju få barnbarn av mig" sen log jag genast tillbaka mot mamma med ett osäkert flin. Mamma blev nästan skräckslagen men eftersom hon trodde sig veta hur mitt liv såg ut, att jag aldrig hade rört en kille på det viset utan trodde att jag drog skämtet eftersom jag älskar barn så skattade hon till och sa "Men lilla gumman du är ju bara barnet själv, inte kan du gå och skaffa dig egna ungar nu inte, om 10 år får du gärna skaffa barnbarn åt mig men då ska du ha en man som älskar dig & som hjälper dig."

"Bara barnet själv.". upprepade jag för mig själv, orden hade satt sig i hjärnan på mig. Jävla dumma älskade Mamma, om hon bara visste vad "bara barnet" (jag) hade gått igenom... Mamma trodde väl aldrig att jag som 15 åring ens visste vad sex var, hon trodde väl antagligen att jag fortfarande inte visste hur barn blev till vid den åldern, stackars jävla Mamma, om hon ändå bara visste. Men nej, hon fick aldrig veta om att jag var gravid i 15 års åldern och nu, två år senare är jag gravid igen, ska jag låta min Mamma få klara av det? Hon kommer se ner på mig och jag kommer aldrig kunna se henne i ögonen igen utan att skämmas. För i hennes ögon har jag alltid varit den snälla flickan som hon alltid haft stora framtidsplaner om. Mamma tror väl säkert att jag kommer att plugga till advokat eller något liknande, men nej. "Mamma, jag ska inte bli advokat, jag ska bli Mamma. " Skulle det funka om jag sa så till henne? Näe skulle inte tro det, iallafall skulle det inte vara utan att knäcka henne totalt vilket jag inte klarar av. Jag gör henne en tjänst när jag väljer att inte berätta för henne, för det man inte vet - det lider man inte av. Eller hur?

Jag har snart kommit in i vecka 9 och såhär ser min mage ut just nu:



Normalt är min mage rätt så "platt" så jag personligen tycker det är en extremt stor skillnad på hur min mage ser ut nu och hur den såg ut vecka noll. Det ser dock ut som att jag putar ut med magen och det gör jag verkligen inte, min mage är lite konstig,den formar sig lite hur den vill.. Iallafall så ser det ut såhär, kan inte fatta att det är ett livslevande barn som kommer att bildas därinne, men va tusan det är på tiden att jag får försöka inse det nu & ta ett beslut!

KRAMAR!

Föresten jag läser alla kommentarer som ni skriver varje dag, korta som långa - Tack så jättemycket ska ni ha för att ni kommenterar, ni är somsagt guld, det ska belönas med en tävling inom kort, så håll utkik!

Idag satt jag och funderade lite angående Mammarollen och det slog mig att jag inte är redo för att bli Mamma, Jag menar, lilla jag? Som suttit och längtat i åratal på att fylla arton år och det har varit mitt största mål, ska jag helt plötsligt bli Mamma och få ett barn, ta hand om någon annans liv & mata en bebis med mitt bröstmjölk, VA? Hur gick det till, när hände der här? Det känns så overkligt och jag kan inte fatta det. Det handlar inte om att jag är för omogen för att skaffa barn för när misstar ni er, det känns bara så overkligt. Jag kan lämna festandet bakom mig ett bra tag, inga problem - jag festar knappt ändå. Och när barnet blivit 1-2 år kan man alltid fixa barnvakt någon gång ibland för att gå ut på krogen eller festa loss lite, den fronten är inget bekymmer.

Det som gjorde mig så ledsen idag var när jag läste i någons sida att när den tionde veckan börja träda igång så kan det som finns i magen på mig börja uppleva ljus och der har nu bildats till ett foster. Jag är just nu i nionde veckan och det är inte mycket kvar tills dess att det verkligen utvecklas till något livslevande i min mage, det känns som att om jag ska göra abort, så måste jag göra det innan det blir ett foster i mig mage, annars måste jag låta barnet födas. Man kan adoptera bort barnet? Javisst kan man det, men det kommer jag absolut inte att göra. Ingen ska få ta mitt barn, om det ska komma till världen så ska det få vara med mig, oavsett vad!

Mamma sa idag att hon tycker att jag har blivit tjock, när vi var inne i affären och köpte vindruvorna imorse så sa hon att jag absolut inte skulle stoppa i mig mer choklad utan att det var jättebra att jag hade köpt frukt/vindruvor eftersom jag blivit tjock.. Om du bara visste kära mamma vad det berodde på, ack ack vad du skulle flippa ur på mig!!



Vill ni att jag lägger ut bild på min mage?

---

Uppdatering: ikväll efter jag kommit hem från jobbet så lägger jag upp bilder på magen, ska sno til mig Mammas kamera! =)

I ett av mina allra första inlägg skrev jag om mitt beroende till vindruvor, jag hade då ätit ett paket vindruvor varannan dag. Ett tag försvann mitt beroende då jag valde själv att inte äta mer eftersom det var någon som skrev att de sprutar någort giftigt på vindruvorna innan dom packas ner i lådorna, men det dröjde inte länge innan jag fick tillbaka beroendet.
Imorse när mamma & jag gick iväg för att handla så möttes jag av 2 paket för 30:- så vad gjorde jag? Jo jag köpte med mig 4 lådor vindruvor, mmuummaah! Får bli att äta lite ikväll efter jag slutat jobbet!


Dom fick sin egen lilla plats i frysen, dom pryder så fint, inte sant?

---

Har ni något beroende? Kom det i samband med graviditeten kanske?

Kära läsare, är ni uttråkade? Det är iallafall jag, ja känner att jag måste få vila ut mig & bara slappna av utan att bli störd av något eller någon. Jag var just inne på tankafett och letade film & jag hittade en som jag ska bänka mig framför.


Diary of a sex addict - En sexberoendes dagbok

Handling:

Ända sedan hon förlorade oskulden vid 15 års åldern, har sex varit den enda vägen för Val att uttrycka sig. Hon har inga hämningar och älskar det. Lite för mycket kanske? Hon börjar skriva dagbok om sina upplevelser och lämnar efter sig sina mest intima tankar och minnen. Val har dock aldrig varit förälskad. Så när hon blir kär för första gången får hon uppleva något för henne obegripligt, det är bättre än sex. Men kärleken har en mörk sida och detta vänder upp och ner på Val’s hela tillvaro.

Lät väldigt tjejigt & spännande, troligen en film för mig! :)

Eftersom jag antar att mobilen som blev stulen aldrig kommer att dyka upp i mina händer igen så ska jag köpa en ny. Imorgon ska jag köpa den nya mobiltelefonen för min lön som jag fick igår den 25e, vet dock inte vilken telefon jag ska köpa, men jag vill iallafall satsa på en som har en snuskigt bra kamera där bilderna blir lika bra som med en digitalkamera. (så att jag slipper köpa en digitalkamera)

Har ni någon bra mobiltelefon som ni kan rekomendera att jag köper?

  
   Nokia 5800               Rosa I iPhone

---

Visst är den rosa iphonen läcker? Lite för dyr för mig kanske vet vet, vi får se om plånboken tillåter, får dock räkna med att leva fattigt fram tills nästa månad isåfall!

Nu ska jag äntligen ta mig mig tiden att skriva om hur det gick för mig
att berätta om graviditeten för mitt ex/pappan till barnet, förstår att ni
har väntat på det & här kommer det äntligen..



Vi träffades utanför ett köpcentrum i "destination okänd" och han betedde sig konstigt hela tiden, han va helt tom med ord & sa knappt något till mig. Det ända han fick ur sig när han såg mig var ett "hej", sen kollade han ner i marken, han gick ju och träffade mig med vetenskapen om att allt handlade om mejlet jag skickade till honom om att jag visste om hans KK, så han skämdes under hela tiden och han sa knappt förlåt. Jag sa åt honom att inget av det jag skulle prata med honom om hade med hans KK att göra, jag sa att jag rent utsagt struntade i det nu oavsett hur mycket det hade sårat mig, eftersom vi hade allvarligare problem att ta itu med. "vadå för problem, vad ska du skälla ut mig för nu då?" frågade han. "Jag är trött på att skälla ut dig för dina tabbar som du begår om & om igen eftersom du uppenbarligen aldrig lär dig av dina misstag, det jag ska säga nu är allvarligare än så" svarade jag. Han hade fortfarande blicken fäst ner i marken och reagerade inte alls på det jag sa, jag vart så förbannad att jag tillslut bara kläckte ur mig meningen "Jag är gravid"..

Då släppte han blicken från marken och kollade rakt in i mina ögon, han såg hur tårarna hade samlat sig i mina ögon och tog sedan min hand. Efter att ha varit gravid i snart 9 veckor så var det inte föräns nu som jag för första gången kände mig så levande, det var inte föräns nu som jag kände att jag verkligen var gravid! Det var en så otroligt mäktig känsla att få säga det till honom & vi sa inte ett ord till varann på kanske 10 minuter utan vi satt bara där på en bänk helt tysta efter att jag hade berättat.. Jag satt ett tag & funderade om han ens hade tänkt säga något överhuvudtaget & då plötsligt fick han ur sig "är det jag som är Pappan?" han kollade på mig med en orolig blick & jag svarade att det där bara var en onödig fråga eftersom jag aldrig skulle kunna röra någon annan samtidigt som vi träffades, att det var helt uteslutet ur min lista & då kom förlåtet för KK:n, han bad om förlåtelse kanske 5 gånger under den kvällen & sa att det var ett misstag att ta kontakt med henne igen & att den enda han ville ha sex med var mig och ingen annan. Men det var inget jag kunde köpa för även om jag ville tro på hans ord - så gick det inte..


Jag frågade iallafall om han känner sig redo för att bli Pappa & om han skulle finnas där för barnet och mig, ja frågade även om han skulle hjälpa till oss ekonomiskt & även ta hand om lillen när han föds, hans svar var något i stil med:

Jag har mitt eget liv att ta hand om, har så mycket grejer jag måste ta itu med, jag vill resa,upptäcka världen och njuta av min frihet så länge jag kan, jag vill bli pappa en dag men inte just nu. Kan du inte bara göra en abort då?"

Det som for upp i min hjärna var ett stort frågetecken, vadå "kan du inte bara göra en abort" som att det vore världens lättaste grej att gå igenom, jag menar lätt för en kille att säga så när det inte är dom som måste gå igenom aborten, nej aldrig att jag tänker låta det gå på det viset, jag är snart i nionde veckan och det kommer snart att bildas ett foster, det som finns inuti min mage just nu. Magen har börjat växa och det är faktiskt något livslevande som ska bildas i min mage.
Ett blivande foster som jag ska döda, bara sådär..? Nej usch, det känns så otroligt fel..Vet inte om jag kommer att klara av att göra en abort, känns så ansvarslöst om jag skulle gå igenom en abort igen..

---

Sen till er små jäklar.. (ta åt er endast ni som har gjort detta)

Är riktigt irriterad på er som säger att min blogg är fake & att jag hittar på en massa historier för att få besökare, jag säger bara en sak till er som skriver så: Besök aldrig min blogg om ni så förbaskat stör er och tror att ni vet sanningen. Visserligen har jag ett så otroligt spännande liv som bara måste vara osanning eftersom ni tror att det inte kan hända i det verkliga livet, men vet ni? Tro vad ni vill för jag bryr mig ärligt talat inte längre. Jag skriver om mitt liv & precis om vad jag vill i bloggen & varför gör jag det? Jo för att det är MIN blogg!

Ni andra människor är guld så ta inte åt er! KRAM!

Ledsen att jag inte uppdaterade igårkväll som jag sa att jag skulle göra men jag hade så himla mycket annat att tänka på & handskas med, sen strular även blogg.se på min stationära dator,fråga mig inte varför.

Igårnatt cirka 01:00 så plingade det på dörren och jag vart livrädd, vem vill oss något så sent på natten? Så jag kollade i kikhålet och såg två män med uniform på sig och rent utsagt flippade ur. Sprang in i Mammas sovrum och skrek att polisen stod utanför, hon kollade frågande på mig & sa "har du ringt polisen?" Men nej så var ju inte fallet, Mamma var för trött för att fatta vad jag mumlade om så jag gick själv ut och öppnade dörren. Då sa dom "Hej är det du som är den käre ägaren till mopeden som står här nere? " Åh nej tänkte jag, säg inte att den också har blivit stulen "ja det är min" svarade jag. Då förklarade dom att den inte fick stå i trapphuset utifall det skulle börja brinna så skulle den vara i vägen för människor. Jag andades genast ut och kände hur lättad jag blev men samtidigt blev jag förbannad på att dom inte har något vettigare för sig än att kolla upp sånna saker? Snacka om felspenderade skattepengar!



Hur som helst så fick jag ställa min moppe ute i bostadsområdet där jag VET att den kommer bli stulen, varför tror ni annars jag ställde in den i porten? Dumma poliser.. Jag vägrar bli av med min moppe också, herregud vad det känns som att allt går emot mig just nu, men vet ni? Jag är så trött på att fälla tårar att jag istället väljer att skratta när allt går skit för mig, det är ju bara så komiskt..

Jag försöker se det positiva i allt, det är så man ska göra när saker inte går som tänkt. Som exempelvis att poliserna kom för att be mig flytta på min moppe - polisen kom till mig & jag passade på att anmäla det som hade hänt med mina värdesaker & så slapp jag pallra mig iväg till polisstation för att göra en anmälan.

Chansen är väldigt liten att jag får tillbaka mina saker sa dom, men jag gav namnen på personerna från bilresan och dom ska göra en utredning, jag kommer att få ett brev / samtal från dom snarast, så jag hoppas!

---

Har nu skrivit ett inlägg om hur det gick för mig att berätta för Pappan till barnet om graviditeten, publiceras idag efter 17:00 , kika in då!

Hej på er underbara läsare! Jag har saknat både er och datorn något så otroligt, men ni måste tro mig när jag säger att jag har en riktigt förbaskad anledning till varför jag inte har uppdaterat eller skrivit i bloggen. Jag förstår att ni är riktigt nyfikna på hur det gick för mig att berätta om graviditeten för pappan (för det har jag gjort nu) och ni kommer att få veta det om en stund, men först måste jag berätta vad som hände mig lördagsnatten/ kvällen vilket är anledningen till att jag inte haft tillgång till dator.

För att sammanfatta mig kort så har jag blivit bestulen på alla mina värdesaker vilket är min bärbara dator + mobila bredbandet (som var lånat), min mobiltelefon & 500 kronor. Hur detta gick till, är och förblir ett mysterium. Personerna jag åkte med i bilen var mina vänners vänner som  verkligen var supertrevliga hela vägen till "destination okänd." Jag lämnade min väska i bilen som sammanfattar datorn & internet + mobil & pengarna dagen då jag skulle träffa mitt ex. Dom som ägde bilen talade om att "det var lugnt" att jag lämnade mina saker där i några timmar & dom tillade även  att jag kunde "lita på dom" så jag gick & träffade honom och kom tillbaka sent på lördagskvällen. Min väninna & jag ringer till killarna som ägde bilen och frågar vart dom var eftersom inte bilen stod parkerad där den stod innan.. Det tog lång tid innan dom svarade i telefonen och ibland tröck dom upptaget men när dom väl svarade efter cirka 10 samtal  så sa dom att dom hade blivit tagna av polisen och sen lade dom på. Sen dess har vi inte hört röken av dom, alla från bilresan har bytt nummer eller stängt av sina mobiltelefoner. Och där satt jag med knappt några pengar på bankkortet utan dator & utan en av mina mobiler, (den med abonemang)

Vad kan man säga? Jag är så jävla förbannad & ledsen, har gråtit hela lördagsnatten och igår (söndag) kände jag mig så förbannat hjälplös när jag inte kunde ta mig hem.. Ringde mina föräldrar och förklarade vad som hade hänt och dom satte in pengar på mitt kort så att jag kunde komma hem idag & den summa pengar som tågresan kostade är inte direkt något som växer i träd för mina föräldrar men dom var ju tvugna att lägga ut pengarna för hur skulle jag annars ta mig hem? Jag känner mig så otroligt hjälplös. Mina pengar, min mobil, min dator & en väns mobila bredband, alla mina saker, vad fasen ska jag ta mig till!?

Ska jag polisanmäla dessa typer eller ska jag vänta tills dom hör av sig?

 Behöver verkligen erat råd & höra vad ni tror!

---

Ska ta en dusch nu,
 efter det skriver jag
 hur det gick för mig
när jag berättade för
 honom om att jag
bär på hans barn..

Nu åker jag iväg & möter honom, håll tummarna för mig! Kramar

..men onyktert är roligare!



Men jag valde dock att vara smartare (nykter) så ni kära läsare som reagerade så starkt på att jag frågade om man kunde dricka nu när det gått så pass lite in i graviditeten - ni kan andas ut. Jag förstår mig inte på vissa av er som högg på & sa att jag var omogen för att skaffa barn för att jag frågade om man kunde dricka, jag menar - haallåå, skrev jag någonstans att jag hade druckit? Nej tvärtom, jag avstog från att dricka & jag sa ifrån för att jag tänkte på det lilla som ligger i magen på mig men som dock inte hunnit bildats ännu. Någon sa att jag är ung & omogen pågrund av att jag ville dricka, ska man verkligen dra alla över en kam just när det har med alokohol & ungdomen att göra? Jag kan med handen på hjärtat säga att jag INTE är en tjej som super mig jättefull att jag knappt han stå på mina egna ben & så att det skriker hej fjortis om mig. Nej, vissa ungdomar kan faktiskt hantera sitt drickande & jag dricker inte ofta alls.. Ska ärligheten fram så har jag inte druckit sen nyår, jag tänkte bara att det kunde vara trevligt att ta sig en öl, men det är helt klart inte värt det om jag visste att det skulle ta skada på barnet. (Som jag förövrigt inte ens vet om jag ska behålla)

Nu är jag föresten framme här i mitt ex:s stad, imorgon ska jag träffa honom & berätta om att jag är gravid. Ringde honom idag och berättade att jag hade något viktigt jag vile prata om & att jag ville träffa honom imorgon för att prata.
Han lät jätteförvånad & tvingade mig nästan till att säga det i telefonen eftersom han vart så himla frustrerad, men nähedu - jag har inte åkt så här många mil för inget. Så imorgon gäller det.

Här sitter jag påväg mot destination okänd (för er) & jag tog med mig min laptop & lånade till mig ett mobilt bredband av en vän så nu kan jag blogga helgen lång! Här bak i bilen sitts det med öl & cider för dom övriga som sitter med mig men jag dricker inte eftersom jag inte vill ta några risker! Dom har gått så långt att dom mer eller mindre trycker upp en öl i nyllet på mig får bara en sånn lust att skrika "jag är graviid jävla pucko" men det kan jag inte, ingen får veta, inte än..

Jag är som tidigare nämnt i Sjunde veckan & då är min fråga om det kan skada barnet att man dricker då? Jag menar ni säger ju att det knappt blivit ett foster än & då kan det väl inte spela någon roll, eller? Jag håller mig dock nykter ett tag till här tills något svar från er droppar in om det. Så svara så vänligt på:

Kan man dricka alkohol när man är i sjunde veckan?

Här sitter jag & är långt ifrån utvilad efter att ha suttit uppe natten lång. Jag har nu duschat mig & fixat mig och packat min väska - för nu är jag redo att berätta för honom att jag bär på hans barn! Om ni undrar varför jag måste packa väskan för det, så är det för att han går i skolan/bor i en annan stad & kommer inte att komma hit på några veckor så därför tar jag mig tummen ur & åker dit för att berätta om att jag är gravid. Ja visst, telefon finns ju alltid, men detta är inget jag vill ta på telefon utan jag vill se honom öga för öga när jag berättar det.

Jag är verkligen jättenervös & rädd över hur han ska reagera.. Men jag måste vara stark för det är de enda som kan hålla mig vid liv! Jag kommer att bli kvar därborta tills på söndag efterson det inte är en resa som tar kort tid, utan det kommer att bli en lång resa! Jag kommer inte att övernatta hos honom eftersom det kommer endast att ta skada på mig, så som tur är så har jag en tjejkompis i den staden som kommer att ta emot mig med öppna armar!

Jag vet inte om hon jag åker till har fungerande internet vilket kommer göra det svårt för mig att blogga & uppdatera under fredagen & lördagen, men om det är så - får ni komma tillbaka på söndag in hit & se hur allt gick eftersom jag då är hemma igen. När det är helg ska ni väl ändå inte sitta inne & läsa min deprimerande blogg? Ut i det fina vädret & njut av långhelgen. :)



När jag är tillbaka väntar även en tävling för er mammor till små knattar!

KRAMAR!

Klockan är snart fyra på morgonen & här sitter ja vaken.

Jag har suttit & gjort klart ett arbete till mitt ex/pappan till barnet & det var riktigt jobbigt. Trots att jag fått reda på att han tagit kontakt med ett gammalt KK samtidigt som vi har träffats & haft sex så bet jag ihop och skrev klart det..starkt av mig tycker jag..Jag gjorde det eftersom jag hade lovat honom och för att jag vill att han ska ta studenten med ett slutbetyg! Även om jag är arg på honom så önskar jag honom all lycka i livet, men det betyder inte att jag inte tog ut lite av min aggrition på honom i mejlet som arbetet är skickat i- för det gjorde jag. här har ni ett litet utdrag!



Gud vad skönt det kändes att äntligen få berätta att jag vet om henne, nu har jag verkligen lättat på hjärtat, kvar står bara att berätta om att vi väntar barn ihop - den svåraste biten..

Kommer nog sova riktigt länge & gott inatt!!

15 åriga Chantelle Steadman blev gravid som 14 åring, Pappan till barnet var 13 årige Alfie Patten. Ni ser båda föräldrarna på bilden nedan samt deras lilla baby.

                                          SJUKT eller GULLIGT?


Visserligen är jag ung & enligt vissa av er inte mogen för att ha barn ännu & jag accepterar eran åsikt eftersom det är den jag bett om. Men då är min fråga till er, när är man "vuxen" & kan ha barn enligt er, i vilken ålder?
Många av er säger att när man är ung har man ingen inkomst & hur ska man då kunna försörja ett barn? Och då slog det mig helt plötsligt att det är så otroligt mycket vuxna människor som inte heller har någon inkomst & som är arbetslösa men dom klarar det hur fint som helst ändå! Jag tror inte att det handlar om ekonomi, utan om kärlek & vilja. För tänk på dom som föder små barn i fattiga länder? Dom klarar det utan att ha ett enda öre! Blad från träd som blöja & sen är det klart, man behöver nog bara ett hjärta fyllt av kärlek för att kunna försörja ett barn  tror jag. Håller ni med eller inte?

- Sen finns ju alltid socialbidrag!

I samband med graviditeten har mina bröst börjat växa mer än vanligt och jag kan inte mer än att jubla, jag menar ingen tackar väl nej till större bröst utan att behöva betala 30.000 kr för silikon? Jag har alltid velat ha större bröst & nu är jag på väg dit tack vare graviditeten. Vet inte riktigt varför hysterin för större bröst har drabbat mig, för jag hade önskat att jag var nöjd med min kropp som den ser ut nu - men det är jag tyvärr inte.. Jag blir så besviken på mig själv att jag känner såhär om mig själv men jag vet dock på ett ungefär vad som har drivit mig till dessa tankebanor.

Min första pojkvän jag hade, förstörde mig psykiskt...Han var så fruktansvärt elak mot mig & sa nedlåtande saker om mig & om min kropp. Han kunde kläcka ur sig att jag "borde skaffa större bröst, att mina va så konstiga" , att jag skulle färga håret blondt, fixa smalare lår, sola mer osv.. Det gjorde så ont i mig att få höra detta av en person man älskade, men han var ett svin helt enkelt & förtjänade inte att bli älskad så jag gjorde tack & lov slut, va kan ja säga till mitt försvar att jag träffade denna kille? - ung & dum.

Dessa saker han sa om mig har satt sig kvar i mitt huvud & jag tänker på det så fort jag är med en kille intimt. Jag tänker att jag inte duger så som jag ser ut & att jag måste fixa dom där "perfekta brösten & den där platta magen." för annars så duger jag inte i killens ögon, Men så är det ju inte och ändå fortsätter jag att tänka på det viset! Dumma dumma hjärna.. känns som ett ärr som kommer att sitta kvar där för evigt. Jag vill vara nöjd med mig själv & min kropp, en vacker dag kommer jag förhoppningsvis att bli det.

Hoppas ni tjejer är klokare än jag & inte tänker så om er själva, KRAM!

Först & främst vill jag säga att usch vad vissa människor är elaka & skriver så dumma saker i kommentarsfältet, varför väljer ni mörkret framför ljuset? Jag begriper inte det.. Försöker att inte ta åt mig men ibland faller man ändå.. Sluta trampa på dom som redan ligger ner & börja stötta varanndra istället, vi vill ha en fin värld med kärlek & gemenskap& bort med all hat, så kom igen nu & sprid ljus istället för mörker vänner!

Jag har blivit besatt av chokladbollar & Dammsugare (punschrullar) har fått i mig tre stycken chokladbollar & en dammsugare på mindre än en timme, vad är det med mig? Såhär mycket godsaker brukar jag aldrig äta i vanliga fall..Men gott äre!!



KRAM på er!

Såg att några av er läsare har lagt till mig på bloglovin där ni kan följa min blogg och hålla koll varenda gång jag uppdaterar den. Verkligen jättekul att några av er redan har gjort det & för er som är nya och också vill följa min blogg/berättelse så kan ni göra det genom att trycka på denna bildlänk nedan, har även lagt till den på menyn så att den finns där.



Ett enkelt klick & sedan har ni börjat prenumenera på min blogg, gratis & enkelt. Det är inget måste men det underlättar både för mig & er då några av er bett mig skicka min bloggadress till eran blogg så att ni kan komma ihåg den. Så voilá, här har ni kära läsare!

God morgon har just vaknat & är riktigt utvilad trots några väldigt skumma drömmar om mitt ex så va det väldigt väldigt skönt. Har ni också passat på att vila ut er denna röda dag?




En läsare frågade om jag kunde skriva hur många besökare jag har om dagen & lägga en statistik, självklart kan jag det så här får ni! Observera att jag endast haft den här bloggen i 5 dagar, verkligen kul att ni följer mig!

---

Nu är det frukostdags här hemma & kan ni gissa vad jag dricker till fukost?

                             Världsbästa brämhults juice såklart!!!    
                              

Imorgon är det röd dag vilket innebär att det inte är någon skola, riktigt skönt ska det bli & jag ska sova ut med andra ord. Har sovit så himla lite dom senaste dygnen,legat vaken & oroat mig om det skulle vara försent att göra abort, vad Pappan till barnet/mitt ex ska säga om det, hans reaktion, undrat varför han tog kontakt med sitt gamla KK igen, funderat på om han tycker om mig eller inte & ja tusen andra tankar också.. Men jag är för trött för att tänka på honom just nu, måste fokusera på mig själv först & främst.

Nu ska jag somna till den nyaste Wallander filmen
är de någon som möjligtvis har sett den, är den bra?



GODNATT.  Ni som kommenterar & besöker är guld, glöm inte det!

Nej, jag har inte bestämt mig för att behålla barnet än vilket ni kanske fick för er just för att jag klickade hem ett par supersöta babyskor , kanske lite onödigt att göra när jag inte ens vet om jag ska ha kvar barnet eller inte men det gick inte att undgå för jag smälte när jag såg dom & baksidan av skon gjorde ju i princip hela skon, söta va ordet!!

Såhär tänkte jag, om jag gör Abort så lottar jag ut skorna här i bloggen till någon behövande mamma eller någon som kanske ska skaffa barn för det minsta jag kan göra för ER läsare är att lotta ut dom som en liten gåva som tack för erat stöd & visat intresse. Visst låter det bra? :)

Nu får ni ju inte sitta & hoppas på att jag ska göra abort just av den anledningen för det vore ju lite elakt av er men jag ska nog se till att ordna någon liten tävling lite längre fram kanske ändå ska ni nog se. KRAM!

Nu är jag hemma igen från ungdomsmottagningen & jag ska nu berätta för er vad som hände där & hur det gick! Det började med att jag kom fram dit strax efter klockan tre då drop in tiden skulle börja & man skulle ta ett könummer. Det fanns cirka 17 lappar att ta & självklart var alla tagna innan jag hann fram. Det är alltid så otroligt mycket ungdommar på ungdomsmottagningen när der är drop in här, alla är som huliganer efter att få ett könummer, ja vad kan man säga?
Det knullas mycket i staden jag kommer ifrån! (ursäkta språket)

Hur som helst så gick jag till en barnmorska och talade om att jag hade ringt några dagar innan & att dom hade bett mig komma till drop in tiden, men att alla nummerlappar nu var slut. Först sa hon att "jag är ledsen men du får komma hit nästa gång vi har drop in så får vi hjälpa dig då" och då fick jag utan att tänka mig för mer eller mindre ett utbrott & förklarade hela min situatuion och då tänkte barnmorskan om och bad mig att sätta mig ner så skulle det snart komma någon och hjälpa mig. Skämdes lite efteråt när barnmorskan gick iväg, var ju inte meningen att fräsa till sådär mot henne, men vad tusan..jag vill ju inte leva i ovisshet!

Jag satt i väntrummet i cirka 20 minuter bitandes på mina naglar tills det kom en äldre man & bad mig komma med honom lite & prata. Alla andra som satt i väntrummet kollade jätteförbannat på mig eftersom jag "gick före" dom i kön, men jag ignorerade dom & följde med mannen - vad han nu för för något..
Han förklarade att barnmorskan hade berättat om min situation & att dom skulle göra ett undantag för att undersöka mig idag på drop in tid vilket dom inte gör i vanliga fall & jag svarade att det var snällt av dom.

Han bad mig komma med till ett rum som låg längst in i korridoren med en vänlig röst, men jag blev snabbt förvirrad & bad honom stanna upp & frågade "Vänta lite nu, är det DU som ska undersöka mig?" Ja-a, svarade han "jag är en av gynekologerna här & en barnmorska kommer att vara med i rummet så att allt känns bra" Jag blir först helt panikslagen & känner att jag måste säga något fort så jag svarar, "Nej jag tänker inte gå med på att du ska undersöka mig, jag vill bara att en tjej ska kolla mig" Gubben/mannen kollar förvånat på mig & säger att han inte förstår vad jag menar & fortsätter "vi håller nu på & gör ett undantag och undersöker dig idag trots att vi normalt inte brukar göra det på drop in tid & ändå har du mage att ställa kraven?" Jag känner genast hur röd jag blir i ansiktet, men inte för att jag skäms utan för att jag blir förbannad,riktigt förbannad & kan knappt tro mina öron.

Jag vågar knappt konfrontera honom & känner att tårarna börjar sätta sig i halsen på mig men jag lyckas ändå få ur mig att "då struntar jag i det här, jag vägrar att du ska kolla mig" och sen vände jag mig om och gick. Jag gick in på deras gäst toalett som dom har vid utgången & kände hur tårarna kom men jag torkade dom fort & gick ut igen. Utanför stod samma barnmorska som jag pratat med innan & bad mig följa med henne, om jag absolut inte ville så skulle jag ju inte behöva bli undersökt av en man sa hon. Hon talade om att det också fanns en kvinnlig gynekolog & frågade om det skulle kännas bättre & jag svarade "ja.." så vi gick iväg.

Till skillnad från den manliga gynekologen så var den kvinnliga mycket trevligare och kändes på något sätt mer "äkta" än mannen, jag låg där i gynstolen & kände mig jättestolt över att jag hade sagt ifrån den här gången, så stolt att jag liggandes på gynstolen kände att jag brast ut i ett flin. Undra vad barnmorskan & gynekologen måste ha trott, haha!

Allt gick till slut bra & nu vet jag svaret: jag är i Sjunde veckan!! ( 7v +3 d) Efter vecka 18 är det försent att göra abort & man får endast göra abort efter prövning av Socialstyrelsen så jag har gott om tid på mig att fundera på om jag ska behålla barnet eller inte, kändes så konstigt att få beskedet för dom sa liksom "Grattis, du är i sjunde veckan" alldeles som att jag skulle behålla barnet, men vem vet - det kanske är vad jag borde göra?

Kommer visserligen få mycket skit för detta men jag måste bara; Bojkotta Manliga Gynekologer! Varför valde ni att bli just gynekologer av alla yrken? jag menar come on det säger sig självt att ni vill titta in & känna på stackars tjejers kissemurror, snuskpellar!


bojkotta bojkotta bojkotta!!!

Jag har ångest för att jag inte gick upp till skolan idag och ligger nu på mer än
20 % frånvaro, kul att dom kanske drar in ens studiebidrag.. Istället sitter jag här hemma och väntar på att klockan ska bli tre & jag ska springa iväg till ungdomsmottagningens drop in & tala om min situatuion samt kolla hur långt gången jag är. Kan man bara göra det genom en gynekolog undersökning? Hoppas det finns andra vis, tycker det är så fruktansvärt obehagligt att någon ska kolla och peta en där nere & specielt när det är en främling. Tänker dock begära en kvinnlig gynekolog den här gången för aldrig att jag tänker göra samma misstag att låta en 60 årig gubbe få ta på mig där nere & säga nedlåtande saker, usch det är så hemskt att jag nästan blir ledsen igen, tro mig - jag hade mardrömmar om det i cirka 2 veckor efteråt sist...



Tack för erat stöd & önska mig nu lycka till, uppdaterar efter besöket!

---

uppdate! 14:32 Nu är skorna & jackan på, nu går jag iväg med nervösa steg mot UGS!

Svar till den person som kommentarade anonymt...   

Jag fick ett inlägg av en anonym person där han eller hon talar om hur pantad (blåst) jag är för att jag lämnat kommentarer i några personers bloggar där jag förklarat min situatuion & frågat om personerna skulle vilja ge mig något råd,tips eller kanske varit med om någon liknande situatuion & kanske vill stötta mig?.Personen tycker att jag även är blåst för att jag vill "ta hjälp" av personer jag inte ens känner & att jag borde skämmas för det. Han/hon skriver även att jag är både omogen & för feg för att skaffa barn & dels är orsaken för att jag tror att ni som stöttar mig(främlingar) kan lösa mina problem.

Jag brukar oftast inte bry mig om sånna kommentarer men jag kände att jag va tvungen att få förklara mig för den här personen som uppenbart skapat sig sin egen bild av saken då den inte vet bättre, så här får du ditt svar "anonym"

Att jag har lämnat kommentarer i personers bloggar är först & främst just för att jag skapade den här bloggen för att få tips & råd av folk, det var liksom själva poängen! Exempelvis unga mammor som vet vad jag går igenom eller andra personer som velat stötta mig & kanske varit i min sits som kan hjälpa mig, jag har även skrivit till riktigt kloka människor vars bloggar jag följt väldigt länge & som jag velat "lätta mitt hjärta" för. Det har blandannat varit lindablom & stinalee som jag bett om tips & råd. Lite större bloggartjejer. Men det betyder heller inte att jag kommer göra precis som en "främling" säger åt mig att göra men det kan alltid vara jätteskönt att höra andras åsikter & tips när man är bara 17 år & inte är så jätteerfaren & specielt om det är någon man på något sätt ser upp till.

När jag var 15 år och blev gravid hade jag önskat att jag hade haft någon att prata med om min situatuion och någon som stöttade mig & nu när jag blivit gravid igen så tänker jag inte göra samma misstag att hålla det för mig själv eftersom det fick mig att må dåligt så där har du ditt svar. Men självklart kommer ju jag att göra det som jag själv tycker känns rätt och följa mitt hjärta och jag kommer att berätta för Pappan att jag är gravid det är ju egentligen en princip, måste bara samla mig först.

Men jag har dock svårt att förstå hur du kan säga att jag är pantad för att jag bett andra om hjälp och dom valfritt valt att trycka på kommentera knappen och rådat mig. Dom har valfritt gjort det & det har verkligen hjälpt mig, tack även för ditt råd även om du valde att kalla mig för pantad & feg. Kram på dig!

Jag tror nog att alla ni som besöker min blogg känner till bloggaren kissie?
Hur som helst så har jag läst hennes blogg ett bra tag & har väl tyckt att hon ibland kan vara vettig i det hon skriver men mestadels så skriver hon saker för att provocera sina läsare vilket gör att hon känns hopplös & sorglig. Dum som jag var frågade jag henne om hennes åsikt om min situatuion jag befinner mig i, skrev både ett mejl till henne & lämnade en kommentar i hennes blogg men hon svarade inte, skickade om kommentaren en sista gång tänkte jag & då publicerade hon ett inlägg om att unga mammor & tjejer som blir gravida unga & väljer att föda barn är något hon verkligen inte gillar & att man är blåst och dum om man har barn ung & punkt slut. Sen bläddrade jag omkring i hennes blogg och hittade fullt av kränkande inlägg om barn & bebisar om hur fula dom är osv, och det gjorde mig riktigt förbannad..

En sak är säker, kissie/alexandra har nu visat vilket patetisk liten fjortisbrud hon är och visserligen skrev hon kanske det som svar för att provocera mig, men när någon av hennes läsare tar sig tiden att be om hennes råd när man befinner sig i en svår situatuion så kan man faktiskt agera moget eller åtminstånne säga att man inte har ett svar på den frågan & sen är det klart, varför orka hålla på som hon gör & leva på att provocera människor på det viset? Hon e knappt värd att skriva om men gjorde det ändå för att få ur mig all irritation.

(bild lånad från kissies.se)

Jag menar herregud hon behandlar sin
egen lillasyster som någon främlig insekt
som hon absolut inte kan komma
i kontakt med utan att bli nojjig
& skriver riktigt dumma saker
om henne, ber för att hon ska mogna till..

KRAM på er!

Hej igen, jag sitter i skolan och jag kommer nog inte våga att skriva så mycket när jag är här eftersom ingen av mina klasskompisar vet om den här bloggen eller att jag är gravid, dom skulle nog se ner på mig om dom fick reda på att det är jag som håller den här bloggen & det är just därför som jag valt att hålla den hemlig, iallafall ett tag får se om jag sen kanske ångrar mig och vågar visa vem jag är.

Min närmaste tjejkompis i klassen sitter och tittar på min skärm titt som tätt och det känns som att hon börjar ana något så jag ska ligga lågt med bloggandet i skolan, men när jag är hemma så kommer jag att köra på som vanligt & det är verkligen kul att ni gillar min blogg, der gör mig jätteglad! För tro det eller ej så är det mestadels erat stöd som gör att jag orkar stå på benen, känns så kul att kolla statistiken & främst kommentarerna varje dag .- Att skaffa mig en blogg där jag kan skriva om mina problem och känslor var ett riktigt bra val av mig, för det har hjälpt mig!



Hade just muntligt prov i spanska & jag fick MVG, åh vad glad jag blir!

Godmorgon !

Idag vaknade jag tidigt & hade konstigt nog inte svårt att gå upp alls trots att jag bara sov i 4 timmar inatt. Imorse ringde jag även till ungdommsmottagningen & förklarade min situatuion & dom sa precis som er, åt mig att komma in dit så fort som möjligt. Dom ville att jag skulle komma helst idag men jag ska jobba direkt efter skolan så jag har inte tid för det, men imorgon ska jag dit & kolla hur långt gången jag är, önska mig lycka till & håll tummarna för mig att det inte är försent att göra abort (om jag vil göra det vill säga) !

Har förövrigt pratat lite med mitt ex/ Pappan till barnet som förövrigt verkar tro att allt är frid & fröjd mellan oss, men jag vill inte berätta för honom att jag vet om vad han håller på med, för han kommer antagligen att bli skit förbannad över att jag snokat i hans mobil & det sista jag vill just nu är att tjafsa & bråka med någon, har så mycket annat att fokusera på.

Håll nu tummarna för mig och för att allt går bra hos ungdomsmottagningen.

KRAMAR!

Först och främst vill jag börja med & säga att det betyder så otroligt mycket för mig att ni läser & kommenterar, jag blir så glad varenda gång det droppar in en kommentar (om vi bortser från dom elaka) och jag hoppas att ni fortsätter att läsa & tycka till som ni gör.

Sen vill jag berätta för er som verkar tro att jag inte skyddade mig att jag visste gjorde det. Jag har ätit Neovletta i cirka 2 år & det fungerade jättebra om vi bortser från att jag fick jättekonstiga humörsvängar. Jag skulle ha haft min mens för lite mer än 2 veckor sedan men den kom aldrig, jag tyckte det var jättekonstigt för jag hade ju inte hoppat över dom vita tabletterna (där mensen ska komma) och tog därför ett graviditetstest som visade att jag var gravid. Hur jag kan ha blivit gravid trots att jag använt preventivmedel vet jag inte, kanske kan det bero på att jag ätit dom lite olika tider på dygnet ibland eller så skyddar inte ppiller 100 % helt enkelt.

Jag ska gå & kolla upp hur långt in i graviditeten jag är snarast, känner bara att jag inte får tid för det då jag har skolan som rent utsagt tar kol på mig, har en massor av uppgifter & prov att träna och öva till som måste göras innan skolavslutningen som är om cirka 3 veckor & sen extrajobbar jag också. Men jag ska ta mig dit!

kan ni inte bara släppa det nu? Herregud vad vissa människor tar tillfället i akt & bara sprutar ur sig elaka kommentarer så fort man gör någon lite tabbe, då sitter ni där redo att hugga och hacka, ni älskar det va, att trycka ner dom som redan ligger? :O Men precis som en trevlig tjej vid namn Jessica skrev att jag inte skulle ta åt mig av dom elaka kommentarerna så försöker jag att inte göra det & jag klarar av det ganska bra.

Jag tänkte visa er hur graviditetstest ser ut när det är positivt och visar att man är gravid för er som är intresserade, här har ni en bild på hur det ska se ut om du är gravid.


Förpackningen kan se ut såhär.
Visar testet två streck är du gravid.
Visar testet ett streck är du inte gravid.

---

Vilka är dom jobbigaste stunderna i livet? Jag skulle svara mornarna om någon frågade mig. Usch twii & blä vad jobbigt det var att gå upp imorse till skolan, jag stängde av väckarklockan och somnade om & missade första lektionen men sen fick jag ångest och gick upp & kom på nästa lektion. Inatt har jag sovit i 5 timmar vilket är hälften av vad jag normalt brukar sova,för lite med andra ord. Men nu till något annat viktigare-.

Jag börjar bli lite orolig för magen & allt angående graviditeten, inte nog med att jag måste göra ett val om jag ska behålla barnet/fostret eller inte, utan jag har ju faktiskt ingen aning om hur långt gången jag är, vilken vecka jag är i, eftersom jag gjorde graviditetstestet hemma den här gången.
Om ni måste veta så lär jag erkänna att jag inte vågade köpa graviditetstestet i mataffären, så kan ni gissa vad jag gjorde? Jag tog det.. Jag vet, skam skam skam & jag är nog en dålig människa för det men jag var desperat & tvungen så ja, låt hatkommentarerna flöda på om ni vill kasta skit på mig för det..

Igårnatt vart jag orolig för jag tänkte, tänk om jag är så långt in i graviditeten att jag inte längre kan göra abort? Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till, kanske är det dock meningen att jag ska ha barn om det nu skulle vara så, vem vet.



Angående mitt förra inlägg där jag skrev om att jag hade kollat igenom mitt ex/pappan till barnets mobiltelefon och hittat sms från hans föredetta KK så har jag inte pratat med honom om det än, jag träffade på honom imorse påväg till skolan & han sken upp i ett stort leénde när han fick syn på mig, men jag var inte lika glad dock utan jag tvingade fram ett falskt leénde och gick vidare. Han går i skolan i en helt annan stad så enda gångerna vi kan ses är på helgerna och ibland på vardagarna när han kommer hit & jobbar men jag vill helst inte se hans ansikte på ett tag nu, inte efter det han gjort.

Tack för era kommentarer föresten, har dock mycket fler besökare än kommentarer, kom igen nu & visa er & lätta på era hjärtan, var inte blyga vi människor ska stötta varann! =) KRAM PÅ ER!

Jag håller på att exploderar, dör & går under just nu, ni ska bara veta vad som just hänt.. Vet inte vart jag ska börja men jag ska försöka att samla mig och ta det från början så att det inte bara blir pannkaka av detta inlägg.

Ni som läste mina tidigare inlägg vet att jag skulle träffa mitt ex (Pappan till barnet) idag. Jag gick över till honom för en stund sen och vi satt & kollade på tv ihop, vi hade inte sex idag men vi pratade som vanligt. Han va verkligen jättesnäll och gullig mot mig och tog min hand och sa vackra saker och det kändes så bra. Jag blev så lycklig i det ögonblicket,så otroligt lycklig och jag tänkte; tänk om han har ångrat sig och vill vara mer än min vän, det måste han ju eftersom han beter sig gulligare än någonsin. Han hade gått upp tidigt imorse för att jobba så han var trött, så trött att han somnade i min famn. Jag gick efter en stund kramandes på toa och när jag kom tillbaka satt jag bara där i sängkanten och kolla på honom och kände att han va det vackraste jag någonsin sett, både på insidan & utsidan. Att se honom ta sina djupa andetag, se honom snarka, allt var så fint. Jag gick iväg och hämtade ett täcke och la det på honom så att han inte skulle frysa, sen satte jag mig bredvid honom där han låg och började stryka honom över pannan. Då kommer det.

Jag får syn på hans mobiltelefon och känner att handen på mig börjar darra..Tanken slår mig att jag vill kolla igenom hans mobil lite snabbt & se om jag hittar något skumt som han inte berättat om, men jag blir genast osäker. Känslan fanns i mig att jag kanske skulle hitta något i hans mobil som skulle få mig ledsen, men samtidigt har han ju berättat om dom tjejer han pratar med - så i hans mobiltelefon fanns väl inget som han kan dölja?

Så jag börjar kolla igenom hans telefon - hur fel ni än läsare kommer tycka att det är så gjorde jag det, först kollade jag samtalslistan där jag inte hittade något specielt och sen började jag kolla igenom hans sms inkorg. Där hittar jag en massa sms från hans killkompisar som jag hoppade över, sen var de sms från mig, några av hans tjejkompisar och inget farligt.. Jag bläddrar och bläddrar tills jag börjar få kramp i handen & just när jag är påväg att lägga av så ser jag det. Namnet, (vi kan kalla henne Victoria) som är namnet på en tjej som varit hans KK till & från då han varit singel. Jag minns att när vi blev tillsammans så hade jag otroligt svårt för att han hade haft en KK precis innan han träffade mig & att hon var så mycket äldre, men han lovade mig att han ändå inte skulle träffa henne längre och jag bad honom ta bort hennes nummer från mobilen, så han gjorde det.

Men nu fanns nummret där på hans mobiltelefon igen, Victoria.. tjejen som han brukar träffa för att få sex som är ungefär 4 år äldre än han. Och inte nog med att han fixat tillbaka hennes nummer, dom hade börjat prata igen och troligtvis börjat ha sex igen med tanke på vad som stod i sms:en. Där satt jag, tjejen som just trott att saker och ting skulle bli som förr och att vi skulle bli lyckliga ihop,såg jag mina drömmar försvinna. Mitt hjärta krossades i tusen bitar... Även om vi inte längre är ihop så är det ju mig han träffar, det är mig han har sex med och det är mig han har den där "magiska" kemin med som man bara har med någon man är förälskad i. Varför i förbannade ******** går han då & har sex med en annan på annat håll och samtidigt håller på med mig som han gär? Hur kan han göra såhär mot mig? Jag går och bär på HANS barn och han ger mig falska förhoppningar samtidigt som han sätter på någon annan. (ursäkta språket)



Jag kunde inte förstå eller begripa, men jag kände dock hur min hand förflyttades hastigt från hans panna och jag blev yr, det kändes inte längre som att det var min lilla älskling som låg och sov där utan det kändes som jag just upptäck att min hand låg på ett hemskt spökes själ och jag förflyttade mig fort från sängen. Pulsen gick i 260 och jag tog mina saker och gick hem. Jag ringde min närmaste vän och grät som en tok. Allt är så fruktansvärt jobbigt just nu, men jag antar att jag måste vara stark & fortsätta, vet dock inte vad jag ska ta mig till...

Skulle verkligen uppskatta om ni gav mig något tips på hur jag ska göra, han vet inte om att jag vet det och jag vet heller inte om han borde få veta om att jag snokat i hans telefon.. ni som läser och kommenterar ni är guld och jag menar det! Bloggen & era kommentarer har hjälpt mig något otroligt och jag tackar varenda en av er för det.. Nu måste jag försöka sova men tror inte det kommer att gå nå vidare då det enda jag tänker på är det jag just fick veta.. Det enda jag kan få ur mig är VARFÖR?

Hej!

Idag har jag varit på stan för att lämna tillbaka en tröja som var för liten. Förutom att lämna tillbaka tröjan gick jag även till åhlens för att kolla omkring lite som jag alltid gör, där hittade jag lite roliga grejer som jag köpte med mig, alltid lika kul att förnya, idag köpte jag småsaker till mitt nya badrum som dom har kaklat om. Här får ni se vad jag köpte.

       

La ni märke till det rosa badskummet på sista bilden? Jag ville få en liten touch av rosa i badrummet så jag köpte rosa små handdukar för ansiktet (första bilden) och fullt av olika rosa tvålar, rosa badbomber & rosa badskum (bild ovan) men min kamera fungerar inte i dagsläget därför fick abra badskummet vara med på bild. Jag minns dom sakerna från när jag var yngre och brukade köpa dom. Dom luktar godis allihop, good jag känner mig som 12 år igen! :D

---

                                                                    
Jag vill säga tack till alla er som lämnat kommentarer här i bloggen och hjälpt & stöttat mig, det betyder otroligt mycket för mig, tusen gånger tack, ni är alla guldvärda. <3 Sen är det några som skriver att jag får skylla mig själv som inte hade något skydd men jag ska tala om för er gott folk att jag har ätit P-piller (neovletta) sen efter första gången jag blev gravid då jag var 15 år. Fick ett recept från barnmorskan på en gång efter aborten och har ätit dom sen dess, men jag måste däremot erkänna att jag tagit dom lite olika tider varje dag, vilket inte är bra, men P-piller ska ändå skydda och jag är ett levande bevis på att det inte gjorde det. Så ett tips från mig till alla töser därute, kör med en P-stav eller något liknande för piller kam man ibland glömma att ta & skyddar inte lika säkert som en stav gör. Fortsätt gärna att kommentera, det har hjälpt mig mycket KRAMAR FRÅN MIG!
                          

Hur min livssituatuion ser ut idag är lite mer annorlunda från när jag var 15 år och var gravid. När jag blickar tillbaka på den tiden så känner jag ibland ångest för att jag i princip dödade ett barn och inte lät det komma till världen, ett barn som hade varit mitt barn, jag har dödat mitt barn. Ibland skrämmer den tanken mig och jag försöker förtränga den så gott det går men samtidigt tänker jag att om jag hade fött barnet, hur skulle det bli med mina studier? Jag ville ju gå ut gymnasiet och ta studenten med ett fint slutbetyg. Jag hade knappt någon inkomst då, förutom att jag jobbade extra och fix några extra tusenlappar, men jobba skulle ja ju inte kunna göra eftersom jag då skulle varit tvungen att vara hemma med barnet. Ingen av mina föräldrar skulle tycka om det och inte min pojkväns föräldrar heller. Han ville absolut inte ha barn som 15 åring utan han ville vänta tills längre fram. Och till sist, min fritid skulle bli förstörd och jag skulle inte få "leva livet."


Idag är jag nybliven singel, hade ett förhållande i cirka 6 månader som för cirka tre månader sedan tog slut. Dock träffar jag mitt ex fortfarande men han vill inte mer än att vara min vän - säger han. Men ändå så har vi sex då och då när vi är med varann och vi gullar & trivs i varanndras sällskap. Är det någon som kan förstå det?

Varför det tog slut mellan mig och honom var för att vi båda var för kontrollerande, och även för att han sa att han inte klarar av ett förhållande just nu, då han har annat att fokusera på som var Att gå ut skola,jobbet, skoluppgifter, problem hemma, & vänner. Allt det gjorde att han inte hade tid att hinna med & vara en bra pojkvän mot mig sa han och därför gjorde vi/ han slut.

Det säger sig självt att det är han som är Pappan till barnet som jag går och bär på just nu men om han inte ens vill vara ihop med mig, hur ska jag då kunna säga att vi väntar barn ihop? Jag skulle kunna tänkt mig att behålla barnet om jag inte var själv, om vi var ihop vill säga. Men nu vill jag inte att han kommer tillbaka till mig för barnets skull utan jag vill att han ska komma tillbaka till mig för att han vill vara med mig & inget annat. Att ett barn finns med i bilden ska inte påverka hans vilja att vara med mig.

Men en sak jag länge funderat på är att han säger en sak men gör en annan. Han säger att han bara vill vara min vän, men ändå så beter vi oss nästan som at vi är tillsammans när vi umgås. Vi gullar oss med varann & beter oss som när vi va tillsammans och ibland har vi sex. Det ända som skiljer sig från när vi var ihop är att han nu festar oftare och pratar med mer tjej(kompisar ?) än när vi var tillsammans och kanske är det de som gör att han vill ha det som det är, att vi har sex och ses som vanligt men att vi inte är ihop. Jag vet faktiskt inte, jag är förvirrad, känns redan som att jag har något svårt att ta itu med och så är det en massa annat jobbigt som jag måste gå omkring och tänka på. Ska träffa honom idag och umgås men om jag ska berätta något om graviditeten vet jag inte än. Vad tycker ni?

---

Uppdatering! Det var någon som ville veta hur gammal barnets Pappa är, han är 20 år & jag är 17 år. Dvs han är född 89 och jag 91.

Aborten & förhållandets slut.

Efter besöket hos ungdomsmottagningen så kändes allt så overkligt, jag kunde inte förstå att det var något som höll på att skapas därinne i min mage! Gick jag, lilla jag och bar på en annan människas liv? Jag kunde inte förstå det och det kunde inte min dåvarande kille heller göra och efter att barnmorskan mer eller mindre skällt ut honom så gick han omkring med ett dåligt samvete och klandrade sig själv och sa att det va hans fel att vi var i den sitsen vi då var i, för att han hade kommit i mig. Men vi tröstade varann och försökte ignorera det hon hade sagt. Barnmorskan tyckte även under tiden då vi satt där i rummet och prata, att jag skulle besöka deras psykolog efter aborten var klar eftersom att många unga tjejer brukar behöva det, men jag tackade hastigt och bestämt nej. Jag ville inte dra ut på allt och göra det till en allt för stor grej då jag visste att jag skulle få dåligt samvete, jag behövde ingen psykolog utan jag behövde bara min pojkvän,han var den bästa psykologen och stödet.

Jag var under den här tiden mest orolig för att mina föräldrar skulle få reda på vad som försiggick, jag var nästan helt säker på att dom skulle hata mig och se ner på mig om dom fick veta att deras 15 åriga flicka höll på med sånna saker och ännu v'ärre - blivit gravid, så jag teg och låtsades som ingenting. Mina föräldrar är skilda så det var bara mamma som jag skulle lyckas hålla det här undan för då jag träffar min Pappa väldigt sällan eftersom han bor i en helt annan stad. Pappa är väldigt troende och enligt honom är Abort fel, man måste låta barnet födas oavsett vilken situatuion det är. Så honom var den sista jag ville berätta för. Jag har alltid varit Pappas lilla flicka också så det var helt totalt uteslutet.

Några hemska och obehagliga saker som blandannat låta en manlig gynekolog gräva och titta i min kissemurra, åka till sjukhuset och svälja tabletterna som förbereder aborten & gå igenom mycket gråt och ångest - var saker som jag fick gå igenom innan dagen då den riktiga aborten skulle dra igång, det var mest obehagligt när den manliga (gubben) till gynekolog skulle undersöka mig och kolla i vilken vecka jag var i osv, jag kände mig smutsig och äcklad av att han rörde omkring i mig med sina fingrar och värst av allt va kanske det han sa strax efter han förklarat vad han skulle undersöka osv, då sa han något riktigt obehagligt "då kan du börja lätta på kläderna lite" Och jag stod där som ett frågetecken. Jag hade ju inte tänkt så lång att jag skulle vara i princip naken framför en 60 årig gubbe men jag gjorde som han sa.
I 6e veckan var jag fick vi veta några minuter senare, han frågade om jag ville se på skärmen när han höll på med ultraljudet. skärmen som visar det som skulle kunna blivit mitt barn, men jag sa nej. När den biten var klar gick jag ut och grät i min pojkväns famn och blev arg på honom för att jag hade fått en manlig gynekolog, ja det va ju inte hans fel men jag var tvungen att ruska av mig all irritation på någon, och tyvärr vart det på honom, stackaren..

Dagen då jag skulle göra den riktiga aborten (inte delen man bara ska svälja två tabletter) så följde pojkvännen med, jag liksom han, sjukanmälde oss från skolan och åkte tillsammans till sjukhuset. Vi var där från 07:00 på morgonen till 15:00 på eftermiddagen. Till en början kändes det ingenting när jag låg där i sjukhusbädden, jag minns att det låg en annan tjej i samma rum som också gick igenom en abort dock fanns det traperier som man kunde dra för så att det blev som ett litet bås för sig själv. Jag minns hur hon skrek och grät och hur hennes pojkvän tröstade henne, tillslut fick hon så ont att hon bad om morfin mot smärtan och det fick hon. Jag och pojkvännen vi låg där ihop helt fundersamma eftersom jag bara hade lite ont i magen, typ som mensvärk och jag tänkte att jag hade haft tur som inte var en av dom som fick ont. Men sen kom det, smärtan. Varm vetekudde fram och tillbaka, Baby fick gå iväg och be dem bli värmd varannan kvart och fick stå ut med mina tårar, gap & skrik. Minns även att han frågade mig om jag var hungrig och jag sa hastigt nej och började skrika igen, 20 minuter senare kom han med någon macka,banan/godis & någon dricka som han gick och åt på och bara lukten fick mig att vilja spy. Nej mat var det sista i mina tankar..

I det stora hela så gick allt bra blödde dock i otroligt stora mängder i cirka 3 veckors period. Kom alltid blod i klumpar som då tydligen ska ha varit delar av fostret, kan ni förstå hur vidrigt och äckligt det är? Att ens barn/foster ska komma ut genom slidan om man ska tvingas se de i flera olika delar o bitar försvinna. Kändes sjukt.

---

Några månader efter Aborten så tog det slut mellan mig och killen, det berodde på att jag hade så fruktansvärt svårt att lita på honom och det var inte för att han gjorde något elakt eller dumt mot mig som killen innan jag var ihop med, utan jag fick för mig saker och misstänkte minsta lilla steg han tog så det tog kol på honom och jag förstår det idag när jag tänker efter. Men när en människa har förstört en helt och hållet och får en att tro att ALLA killar är lika sviniga. då är det svårt att reparera sig. Det tog dock slut för hastigt, ena dagen var det bra och andra poff, var det bara hejdå och farväl och vi skiljdes åt, utan att ha kontakt, utan att vara vänner. utan något alls. Det var hans beslut, inte mitt. Jag ville ha honom kvar i mitt liv, jag var beredd att ändra mig för honom och göra allt i min makt för att det skulle funka, men han ville inte längre, så efter att ha jagat honom ett bra tag, var jag tvungen att ge upp..

Om jag väljer att behålla barnet denna gång så kommer jag garanterat att köpa fullt av grejer i hello kitty motiv till bebisen, helt klart! så himla sött ju, dessa örhängen vill jag ha till mig själv dock, söta va?

Nu tänkte jag ta mig tiden att skriva om första gången jag blev gravid och även om hur min situation är idag, 2 år senare och gravid - igen!

För lite mer än två år sedan så träffade jag en kille som va helt underbar. Innan honom hade jag haft en pojkvän som behandlade mig illa och var blandannat otrogen mot mig med mina närmaste vänner, sa nedlåtande saker och fick mig att känna mig som en oduglig människa på alla sätt. Han kommenterade min kropp, vad jag skulle behöva bättra med den och var allmänt elak mot mig helt enkelt. Detta stod jag ut med i hälften av vårat förhållande sen fick det vara nog och han slutade att beté sig på det viset han tidigare gjort. Men allt dumt han hade gjort mot mig satte sina spår och jag klarade inte av att fortsätta ihop med honom så efter 1 år ihop tog det slut.

Efter den här killen trodde jag aldrig att jag skulle hitta en kille igen, då jag hade så himla svårt att lita på killar efter det förhållandet men cirka 5 månader senare så hittade jag en kille som jag efter några månader ihop som kompis blev ihop med. Han va så fin både på utsidan och insidan, gjorde otroligt mycket för mig, fanns där för mig när jag behövde honom och uppskattade mig tillskillnad från killen innan. Den här killen var guldvärd i mina ögon, vi älskade varann och jag trodde så otroligt stort på att det skulle vara jag och han förevigt. Vi hade till och med kommit på namn på våra barn som vi skulle skaffa oss i framtiden och jag var super säker på att våra barn skulle bli dom finaste barnen och hoppades på att dom skulle få hans vackra ögon. Men det blev tidigare än väntat att jag blev gravid, redan efter att vi varit ihop i ungefär 4 månader så kände jag att ett obehag/ont i äggstockarna när vi hade sex och mina bröst vart även ömma, att jag var gravid anade jag inte alls - då vi endast hade haft oskyddat sex en gång då han kom i mig, och en gång är väl ingen gång trodde jag? Men det räckte tydligen för att jag skulle bli gravid.

Vi gick till ungdomsmottagningen ihop en vecka senare efter besväret med vetenskapen om att jag hade klamydia då symptomen liknade dom man har när man är smittad och det var illa nog tyckte jag. Jag fick gå in i ett rum med en barnmorska där jag fick förklara mitt problem medan min dåvarande kille satt utanför i väntrummet. Barnmorskan tyckte att jag skulle ta ett klamydia test och även ett graviditetstest för att vara på den säkra sidan så jag fick gå iväg med henne och lämna ett kissprov. Jag minns att vi fick gå förbi väntrummet för att ta kissprovet och där satt min kära pojkvän, såg helt likblek ut i ansiktet men log ändå osäkert mot mig, jag log tillbaka och sedan gick jag iväg med barnmorskan och tog testet. Jag fick lämna ett kissprov i en mugg och sedan tog barnmorskan fram en konstig sticka som tydligen var ett graviditetstest, visade stickan 2 streck var jag gravid och skulle stickan visa 1 streck var jag inte gravid förklarade hon och jag fick fram ett tyst "okej." 1 minut senare säger hon med en lugn och sansad röst "det är positivt".. Jag känner hur glad jag blir och tänker "ja det är positivt jag är inte gravid!", för positivt betyder väl att jag inte är gravid", "vad bra" sa jag glatt till barnmorskan och hon kollade förvånat på mig och sa "alltså positivt betyder att du är gravid lilla vän."

Vad tänkte jag i det ögonblicket ? Jag tänkte ingenting, jag vart helt tom inom mig och visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Jag var ju bara 15 år gammal, skulle precis börja 1an i gymnasiet, mina föräldrar skulle döda mig om jag skulle föda barn nu och alla skulle hata mig, jag hade ingen inkomst . hur skulle vi klara oss!?

Nej, abort var ett självklart val för mig i det ögonblicket och vi bokade tid på engång för en abort när vi gick tillbaka till rummet vi satt i från början. Jag mötte även min dåvarande pojkväns blick i väntrummet och han märkte på mig att något var fel, han kollade frågande på mig och jag kollade ner i golvet, istället fick han barnmorskans hatblickar mot sig och barnmorskan slängde ur sig "titta nu va du gjort, du har gjort denna stackars flicka gravid" Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller hur jag skulle hantera situationen. Men jag minns ialalfall att jag vart arg på barnmorskan som hade sagt så till min pojkvän, min kära pojkvän, det var ju inte hans fel att det hade blivit såhär..

---

Hade tänkt att jag fortsätter på det här imorgon och skriver om hur Aborten gick till och hela den processen. Trodde inte jag skulle skriva så mycket som jag gjorde men om ni orkat läsa det jag skrivit hittils så är ni guld, Jag måste åka iväg nu tll en vän, vi ska se på eurovision song contest ikväll, hejja Sverige. Kram!

Först & främst vill jag bara säga tack till alla er som lägger ner tid på att ge mig råd och stöttar mig med kommentarer, tack så himla mycket det värmde i hjärtat när den första kommentaren droppade in och likaså dom andra! Sen vill jag säga att jag har blivit så otroligt beroende av vindruvor dom senaste dagarna. Har just stoppat i mig massor av vindruvor som jag gjort i kanske en veckas period nu, det är ju så himla gott och mycket bättre än godis!!! Ja Undrar om det har något att göra med graviditeten, har ju hört att vissa brukar bli beroende av att äta vissa saker under graviditet, tillexempel chokladkakor eller liknande, men å andra sidan tror jag inte att det kan bero på det eftersom jag inte är så långt in i graviditeten? någon som vet? :)

Har inte kunnat sova bra alls inatt, jag har vaknat upp flera gånger helt kallsvettig och börjat gråta.. Jag gråter för att jag inte har någon att vända mig till, ingen famn jag kan luta mig mot och känna mig trygg hos eller prata ut med, jag har ingen, ingen som jag kan prata med om det här, jag har i stort sett bara mig själv... När jag låg i sängen tidigt imorse så kom tankarna, tankarna på hur fel det vore om jag skulle "fixa det" och samtidigt på hur rätt det skulle vara mot mig själv, mot min framtid och min frihet. Tanken imorse slog mig även att jag skulle fixa mig en blogg där jag kan skriva om det jag går igenom just nu och allt kring det, jag tänkte även att om det är någon som kanske ramlar in här i min blogg, kanske skulle ge mig tips och råd på hur jag ska göra? Kanke någon erfaren mamma, någon som varit i min sits tidigare och förstår vad jag går igenom, eller bara någon annan människa som vill ge mig tips och råd. Jag känner att jag behöver få höra andras åskter och även få skriva av mig för jag håller på att exploderar här hemma, jag går snart under om jag håller det här för mig själv, ärligt talat så tror jag att bloggen kan hålla mig vid liv, men då behöver jag eran hjälp gott folk, tips, råd vad som helst faktiskt, behöver bara veta att jag existerar för det känns som jag har kvävt mig själv i min egen bubbla..

Kommer att uppdatera och skriva lite mer specificerat om min situatuion snart, men en del av er förstår nog vad det är som jag går igenom om ni tänker efter. Ja, jag är en 17 årig tjej som går 2a året på gymnasiet och har just fått reda på att jag är gravid, and gues what? It's not the first time, jag vill inte göra samma misstag igen..

Kramar, en förvirrad flicka.