Fortsättning. Första gången jag blev gravid var jag 15 år.
Efter besöket hos ungdomsmottagningen så kändes allt så overkligt, jag kunde inte förstå att det var något som höll på att skapas därinne i min mage! Gick jag, lilla jag och bar på en annan människas liv? Jag kunde inte förstå det och det kunde inte min dåvarande kille heller göra och efter att barnmorskan mer eller mindre skällt ut honom så gick han omkring med ett dåligt samvete och klandrade sig själv och sa att det va hans fel att vi var i den sitsen vi då var i, för att han hade kommit i mig. Men vi tröstade varann och försökte ignorera det hon hade sagt. Barnmorskan tyckte även under tiden då vi satt där i rummet och prata, att jag skulle besöka deras psykolog efter aborten var klar eftersom att många unga tjejer brukar behöva det, men jag tackade hastigt och bestämt nej. Jag ville inte dra ut på allt och göra det till en allt för stor grej då jag visste att jag skulle få dåligt samvete, jag behövde ingen psykolog utan jag behövde bara min pojkvän,han var den bästa psykologen och stödet.
Jag var under den här tiden mest orolig för att mina föräldrar skulle få reda på vad som försiggick, jag var nästan helt säker på att dom skulle hata mig och se ner på mig om dom fick veta att deras 15 åriga flicka höll på med sånna saker och ännu v'ärre - blivit gravid, så jag teg och låtsades som ingenting. Mina föräldrar är skilda så det var bara mamma som jag skulle lyckas hålla det här undan för då jag träffar min Pappa väldigt sällan eftersom han bor i en helt annan stad. Pappa är väldigt troende och enligt honom är Abort fel, man måste låta barnet födas oavsett vilken situatuion det är. Så honom var den sista jag ville berätta för. Jag har alltid varit Pappas lilla flicka också så det var helt totalt uteslutet.
Några hemska och obehagliga saker som blandannat låta en manlig gynekolog gräva och titta i min kissemurra, åka till sjukhuset och svälja tabletterna som förbereder aborten & gå igenom mycket gråt och ångest - var saker som jag fick gå igenom innan dagen då den riktiga aborten skulle dra igång, det var mest obehagligt när den manliga (gubben) till gynekolog skulle undersöka mig och kolla i vilken vecka jag var i osv, jag kände mig smutsig och äcklad av att han rörde omkring i mig med sina fingrar och värst av allt va kanske det han sa strax efter han förklarat vad han skulle undersöka osv, då sa han något riktigt obehagligt "då kan du börja lätta på kläderna lite" Och jag stod där som ett frågetecken. Jag hade ju inte tänkt så lång att jag skulle vara i princip naken framför en 60 årig gubbe men jag gjorde som han sa.
I 6e veckan var jag fick vi veta några minuter senare, han frågade om jag ville se på skärmen när han höll på med ultraljudet. skärmen som visar det som skulle kunna blivit mitt barn, men jag sa nej. När den biten var klar gick jag ut och grät i min pojkväns famn och blev arg på honom för att jag hade fått en manlig gynekolog, ja det va ju inte hans fel men jag var tvungen att ruska av mig all irritation på någon, och tyvärr vart det på honom, stackaren..
Dagen då jag skulle göra den riktiga aborten (inte delen man bara ska svälja två tabletter) så följde pojkvännen med, jag liksom han, sjukanmälde oss från skolan och åkte tillsammans till sjukhuset. Vi var där från 07:00 på morgonen till 15:00 på eftermiddagen. Till en början kändes det ingenting när jag låg där i sjukhusbädden, jag minns att det låg en annan tjej i samma rum som också gick igenom en abort dock fanns det traperier som man kunde dra för så att det blev som ett litet bås för sig själv. Jag minns hur hon skrek och grät och hur hennes pojkvän tröstade henne, tillslut fick hon så ont att hon bad om morfin mot smärtan och det fick hon. Jag och pojkvännen vi låg där ihop helt fundersamma eftersom jag bara hade lite ont i magen, typ som mensvärk och jag tänkte att jag hade haft tur som inte var en av dom som fick ont. Men sen kom det, smärtan. Varm vetekudde fram och tillbaka, Baby fick gå iväg och be dem bli värmd varannan kvart och fick stå ut med mina tårar, gap & skrik. Minns även att han frågade mig om jag var hungrig och jag sa hastigt nej och började skrika igen, 20 minuter senare kom han med någon macka,banan/godis & någon dricka som han gick och åt på och bara lukten fick mig att vilja spy. Nej mat var det sista i mina tankar..
I det stora hela så gick allt bra blödde dock i otroligt stora mängder i cirka 3 veckors period. Kom alltid blod i klumpar som då tydligen ska ha varit delar av fostret, kan ni förstå hur vidrigt och äckligt det är? Att ens barn/foster ska komma ut genom slidan om man ska tvingas se de i flera olika delar o bitar försvinna. Kändes sjukt.
Några månader efter Aborten så tog det slut mellan mig och killen, det berodde på att jag hade så fruktansvärt svårt att lita på honom och det var inte för att han gjorde något elakt eller dumt mot mig som killen innan jag var ihop med, utan jag fick för mig saker och misstänkte minsta lilla steg han tog så det tog kol på honom och jag förstår det idag när jag tänker efter. Men när en människa har förstört en helt och hållet och får en att tro att ALLA killar är lika sviniga. då är det svårt att reparera sig. Det tog dock slut för hastigt, ena dagen var det bra och andra poff, var det bara hejdå och farväl och vi skiljdes åt, utan att ha kontakt, utan att vara vänner. utan något alls. Det var hans beslut, inte mitt. Jag ville ha honom kvar i mitt liv, jag var beredd att ändra mig för honom och göra allt i min makt för att det skulle funka, men han ville inte längre, så efter att ha jagat honom ett bra tag, var jag tvungen att ge upp..
Du verkar vara en riktig kämpe! Fortsätt så du kmr klara dig!! kram.
Känner igen det där, inte lätt att lita på ngn när en annan sårat en otroligt mkt.
Men man måste väl försöka antar jag, alla är ju faktiskt inte likadana och svartsjuka kan förstöra så mkt i ett förhållande.
Gått igenom precis samma som dig! Gjort 2 aborter en 16år och en 17-18år. Det är tufft men som du skrivit- man har hela livet framförsig.
Går i skolan, ingen ekonomi ingenting egentligen för att kunna försörja ett barn.
Men känner man sig ändå redo så gör man det!
jag skulle aldrig kunna göra abort och som det låter på dig var det fruktansvärt. det är klart att det kommer påverka din framtid och möjlighet till utbildning, men det behöver inte innebära att uteluta sin karriär, men du kommer antagligen få skjuta på den. har du sett svt's serie tonårsliv? (man kan kolla programmen på hemsidan) där är det ju en tjej som har barn och fått ta sabbatsår. tänkte på det när jag såg det att det verkligen itne behöver innebära att ens liv tar slut. jag menar efter några år när hennes dotter börjar i skolan kan ju hon satsa på sin egen karriär osv. jag hoppas inte du gör abort för ditt och barnets bästa (du bad om åsikter). Sköt om dig!
" Kom alltid blod i klumpar som då tydligen ska ha varit delar av fostret, kan ni förstå hur vidrigt och äckligt det är? Att ens barn/foster ska komma ut genom slidan om man ska tvingas se de i flera olika delar o bitar försvinna. Kändes sjukt."
Det är inte fostret som kommer det är lagrat blod.. jag hade samma sak efter min förlossning.
Verkligen intressant att läsa din lilla histori. Synd att det gick som det gick. Och att du inte var äldre. Måste inte vart så lätt det där. Önska själv att jag kunde bli gravid. Jag som är tillräcklig gamal för det. Men hoppas verkligen att det går bra nu för dig när du är gravid igen.
hej, jag kan ínget om bloggar så jag vet inte om du kan svara till mig, men jag hoppas att du hade kunnat göra de. jag är 15 år och jag tror att jag är gravid men har inte kollat mig än för jag vågar inte riktigt och enligt en sån kalender på internet så är jag inne i 15 veckan. jag undrar lite vad du hade för tecken på att du var gravid och om du hade små blödningar nästan som mens? för de har jag haft och jag vet inte om de är mens för i såfall känns de dumt att åka och testa sig. jag behöver någon att snacka med som själv går igenom de som vet lite om graviditeter, kram.
