Fortsättning. Första gången jag blev gravid var jag 15 år.
Aborten & förhållandets slut. 
Efter besöket hos ungdomsmottagningen så kändes allt så overkligt, jag kunde inte förstå att det var något som höll på att skapas därinne i min mage! Gick jag, lilla jag och bar på en annan människas liv? Jag kunde inte förstå det och det kunde inte min dåvarande kille heller göra och efter att barnmorskan mer eller mindre skällt ut honom så gick han omkring med ett dåligt samvete och klandrade sig själv och sa att det va hans fel att vi var i den sitsen vi då var i, för att han hade kommit i mig. Men vi tröstade varann och försökte ignorera det hon hade sagt. Barnmorskan tyckte även under tiden då vi satt där i rummet och prata, att jag skulle besöka deras psykolog efter aborten var klar eftersom att många unga tjejer brukar behöva det, men jag tackade hastigt och bestämt nej. Jag ville inte dra ut på allt och göra det till en allt för stor grej då jag visste att jag skulle få dåligt samvete, jag behövde ingen psykolog utan jag behövde bara min pojkvän,han var den bästa psykologen och stödet.
Jag var under den här tiden mest orolig för att mina föräldrar skulle få reda på vad som försiggick, jag var nästan helt säker på att dom skulle hata mig och se ner på mig om dom fick veta att deras 15 åriga flicka höll på med sånna saker och ännu v'ärre - blivit gravid, så jag teg och låtsades som ingenting. Mina föräldrar är skilda så det var bara mamma som jag skulle lyckas hålla det här undan för då jag träffar min Pappa väldigt sällan eftersom han bor i en helt annan stad. Pappa är väldigt troende och enligt honom är Abort fel, man måste låta barnet födas oavsett vilken situatuion det är. Så honom var den sista jag ville berätta för. Jag har alltid varit Pappas lilla flicka också så det var helt totalt uteslutet.
Några hemska och obehagliga saker som blandannat låta en manlig gynekolog gräva och titta i min kissemurra, åka till sjukhuset och svälja tabletterna som förbereder aborten & gå igenom mycket gråt och ångest - var saker som jag fick gå igenom innan dagen då den riktiga aborten skulle dra igång, det var mest obehagligt när den manliga (gubben) till gynekolog skulle undersöka mig och kolla i vilken vecka jag var i osv, jag kände mig smutsig och äcklad av att han rörde omkring i mig med sina fingrar och värst av allt va kanske det han sa strax efter han förklarat vad han skulle undersöka osv, då sa han något riktigt obehagligt "då kan du börja lätta på kläderna lite" Och jag stod där som ett frågetecken. Jag hade ju inte tänkt så lång att jag skulle vara i princip naken framför en 60 årig gubbe men jag gjorde som han sa.
I 6e veckan var jag fick vi veta några minuter senare, han frågade om jag ville se på skärmen när han höll på med ultraljudet. skärmen som visar det som skulle kunna blivit mitt barn, men jag sa nej. När den biten var klar gick jag ut och grät i min pojkväns famn och blev arg på honom för att jag hade fått en manlig gynekolog, ja det va ju inte hans fel men jag var tvungen att ruska av mig all irritation på någon, och tyvärr vart det på honom, stackaren..
Dagen då jag skulle göra den riktiga aborten (inte delen man bara ska svälja två tabletter) så följde pojkvännen med, jag liksom han, sjukanmälde oss från skolan och åkte tillsammans till sjukhuset. Vi var där från 07:00 på morgonen till 15:00 på eftermiddagen. Till en början kändes det ingenting när jag låg där i sjukhusbädden, jag minns att det låg en annan tjej i samma rum som också gick igenom en abort dock fanns det traperier som man kunde dra för så att det blev som ett litet bås för sig själv. Jag minns hur hon skrek och grät och hur hennes pojkvän tröstade henne, tillslut fick hon så ont att hon bad om morfin mot smärtan och det fick hon. Jag och pojkvännen vi låg där ihop helt fundersamma eftersom jag bara hade lite ont i magen, typ som mensvärk och jag tänkte att jag hade haft tur som inte var en av dom som fick ont. Men sen kom det, smärtan. Varm vetekudde fram och tillbaka, Baby fick gå iväg och be dem bli värmd varannan kvart och fick stå ut med mina tårar, gap & skrik. Minns även att han frågade mig om jag var hungrig och jag sa hastigt nej och började skrika igen, 20 minuter senare kom han med någon macka,banan/godis & någon dricka som han gick och åt på och bara lukten fick mig att vilja spy. Nej mat var det sista i mina tankar..
I det stora hela så gick allt bra blödde dock i otroligt stora mängder i cirka 3 veckors period. Kom alltid blod i klumpar som då tydligen ska ha varit delar av fostret, kan ni förstå hur vidrigt och äckligt det är? Att ens barn/foster ska komma ut genom slidan om man ska tvingas se de i flera olika delar o bitar försvinna. Kändes sjukt.
Några månader efter Aborten så tog det slut mellan mig och killen, det berodde på att jag hade så fruktansvärt svårt att lita på honom och det var inte för att han gjorde något elakt eller dumt mot mig som killen innan jag var ihop med, utan jag fick för mig saker och misstänkte minsta lilla steg han tog så det tog kol på honom och jag förstår det idag när jag tänker efter. Men när en människa har förstört en helt och hållet och får en att tro att ALLA killar är lika sviniga. då är det svårt att reparera sig. Det tog dock slut för hastigt, ena dagen var det bra och andra poff, var det bara hejdå och farväl och vi skiljdes åt, utan att ha kontakt, utan att vara vänner. utan något alls. Det var hans beslut, inte mitt. Jag ville ha honom kvar i mitt liv, jag var beredd att ändra mig för honom och göra allt i min makt för att det skulle funka, men han ville inte längre, så efter att ha jagat honom ett bra tag, var jag tvungen att ge upp..
Efter besöket hos ungdomsmottagningen så kändes allt så overkligt, jag kunde inte förstå att det var något som höll på att skapas därinne i min mage! Gick jag, lilla jag och bar på en annan människas liv? Jag kunde inte förstå det och det kunde inte min dåvarande kille heller göra och efter att barnmorskan mer eller mindre skällt ut honom så gick han omkring med ett dåligt samvete och klandrade sig själv och sa att det va hans fel att vi var i den sitsen vi då var i, för att han hade kommit i mig. Men vi tröstade varann och försökte ignorera det hon hade sagt. Barnmorskan tyckte även under tiden då vi satt där i rummet och prata, att jag skulle besöka deras psykolog efter aborten var klar eftersom att många unga tjejer brukar behöva det, men jag tackade hastigt och bestämt nej. Jag ville inte dra ut på allt och göra det till en allt för stor grej då jag visste att jag skulle få dåligt samvete, jag behövde ingen psykolog utan jag behövde bara min pojkvän,han var den bästa psykologen och stödet.
Jag var under den här tiden mest orolig för att mina föräldrar skulle få reda på vad som försiggick, jag var nästan helt säker på att dom skulle hata mig och se ner på mig om dom fick veta att deras 15 åriga flicka höll på med sånna saker och ännu v'ärre - blivit gravid, så jag teg och låtsades som ingenting. Mina föräldrar är skilda så det var bara mamma som jag skulle lyckas hålla det här undan för då jag träffar min Pappa väldigt sällan eftersom han bor i en helt annan stad. Pappa är väldigt troende och enligt honom är Abort fel, man måste låta barnet födas oavsett vilken situatuion det är. Så honom var den sista jag ville berätta för. Jag har alltid varit Pappas lilla flicka också så det var helt totalt uteslutet.
Några hemska och obehagliga saker som blandannat låta en manlig gynekolog gräva och titta i min kissemurra, åka till sjukhuset och svälja tabletterna som förbereder aborten & gå igenom mycket gråt och ångest - var saker som jag fick gå igenom innan dagen då den riktiga aborten skulle dra igång, det var mest obehagligt när den manliga (gubben) till gynekolog skulle undersöka mig och kolla i vilken vecka jag var i osv, jag kände mig smutsig och äcklad av att han rörde omkring i mig med sina fingrar och värst av allt va kanske det han sa strax efter han förklarat vad han skulle undersöka osv, då sa han något riktigt obehagligt "då kan du börja lätta på kläderna lite" Och jag stod där som ett frågetecken. Jag hade ju inte tänkt så lång att jag skulle vara i princip naken framför en 60 årig gubbe men jag gjorde som han sa.
I 6e veckan var jag fick vi veta några minuter senare, han frågade om jag ville se på skärmen när han höll på med ultraljudet. skärmen som visar det som skulle kunna blivit mitt barn, men jag sa nej. När den biten var klar gick jag ut och grät i min pojkväns famn och blev arg på honom för att jag hade fått en manlig gynekolog, ja det va ju inte hans fel men jag var tvungen att ruska av mig all irritation på någon, och tyvärr vart det på honom, stackaren..
Dagen då jag skulle göra den riktiga aborten (inte delen man bara ska svälja två tabletter) så följde pojkvännen med, jag liksom han, sjukanmälde oss från skolan och åkte tillsammans till sjukhuset. Vi var där från 07:00 på morgonen till 15:00 på eftermiddagen. Till en början kändes det ingenting när jag låg där i sjukhusbädden, jag minns att det låg en annan tjej i samma rum som också gick igenom en abort dock fanns det traperier som man kunde dra för så att det blev som ett litet bås för sig själv. Jag minns hur hon skrek och grät och hur hennes pojkvän tröstade henne, tillslut fick hon så ont att hon bad om morfin mot smärtan och det fick hon. Jag och pojkvännen vi låg där ihop helt fundersamma eftersom jag bara hade lite ont i magen, typ som mensvärk och jag tänkte att jag hade haft tur som inte var en av dom som fick ont. Men sen kom det, smärtan. Varm vetekudde fram och tillbaka, Baby fick gå iväg och be dem bli värmd varannan kvart och fick stå ut med mina tårar, gap & skrik. Minns även att han frågade mig om jag var hungrig och jag sa hastigt nej och började skrika igen, 20 minuter senare kom han med någon macka,banan/godis & någon dricka som han gick och åt på och bara lukten fick mig att vilja spy. Nej mat var det sista i mina tankar..
I det stora hela så gick allt bra blödde dock i otroligt stora mängder i cirka 3 veckors period. Kom alltid blod i klumpar som då tydligen ska ha varit delar av fostret, kan ni förstå hur vidrigt och äckligt det är? Att ens barn/foster ska komma ut genom slidan om man ska tvingas se de i flera olika delar o bitar försvinna. Kändes sjukt.
Några månader efter Aborten så tog det slut mellan mig och killen, det berodde på att jag hade så fruktansvärt svårt att lita på honom och det var inte för att han gjorde något elakt eller dumt mot mig som killen innan jag var ihop med, utan jag fick för mig saker och misstänkte minsta lilla steg han tog så det tog kol på honom och jag förstår det idag när jag tänker efter. Men när en människa har förstört en helt och hållet och får en att tro att ALLA killar är lika sviniga. då är det svårt att reparera sig. Det tog dock slut för hastigt, ena dagen var det bra och andra poff, var det bara hejdå och farväl och vi skiljdes åt, utan att ha kontakt, utan att vara vänner. utan något alls. Det var hans beslut, inte mitt. Jag ville ha honom kvar i mitt liv, jag var beredd att ändra mig för honom och göra allt i min makt för att det skulle funka, men han ville inte längre, så efter att ha jagat honom ett bra tag, var jag tvungen att ge upp..
Första gången jag blev gravid var jag 15 år.
Nu tänkte jag ta mig tiden att skriva om första gången jag blev gravid och även om hur min situation är idag, 2 år senare och gravid - igen!
För lite mer än två år sedan så träffade jag en kille som va helt underbar. Innan honom hade jag haft en pojkvän som behandlade mig illa och var blandannat otrogen mot mig med mina närmaste vänner, sa nedlåtande saker och fick mig att känna mig som en oduglig människa på alla sätt. Han kommenterade min kropp, vad jag skulle behöva bättra med den och var allmänt elak mot mig helt enkelt. Detta stod jag ut med i hälften av vårat förhållande sen fick det vara nog och han slutade att beté sig på det viset han tidigare gjort. Men allt dumt han hade gjort mot mig satte sina spår och jag klarade inte av att fortsätta ihop med honom så efter 1 år ihop tog det slut.
Efter den här killen trodde jag aldrig att jag skulle hitta en kille igen, då jag hade så himla svårt att lita på killar efter det förhållandet men cirka 5 månader senare så hittade jag en kille som jag efter några månader ihop som kompis blev ihop med. Han va så fin både på utsidan och insidan, gjorde otroligt mycket för mig, fanns där för mig när jag behövde honom och uppskattade mig tillskillnad från killen innan. Den här killen var guldvärd i mina ögon, vi älskade varann och jag trodde så otroligt stort på att det skulle vara jag och han förevigt. Vi hade till och med kommit på namn på våra barn som vi skulle skaffa oss i framtiden och jag var super säker på att våra barn skulle bli dom finaste barnen och hoppades på att dom skulle få hans vackra ögon. Men det blev tidigare än väntat att jag blev gravid, redan efter att vi varit ihop i ungefär 4 månader så kände jag att ett obehag/ont i äggstockarna när vi hade sex och mina bröst vart även ömma, att jag var gravid anade jag inte alls - då vi endast hade haft oskyddat sex en gång då han kom i mig, och en gång är väl ingen gång trodde jag? Men det räckte tydligen för att jag skulle bli gravid.
Vi gick till ungdomsmottagningen ihop en vecka senare efter besväret med vetenskapen om att jag hade klamydia då symptomen liknade dom man har när man är smittad och det var illa nog tyckte jag. Jag fick gå in i ett rum med en barnmorska där jag fick förklara mitt problem medan min dåvarande kille satt utanför i väntrummet. Barnmorskan tyckte att jag skulle ta ett klamydia test och även ett graviditetstest för att vara på den säkra sidan så jag fick gå iväg med henne och lämna ett kissprov. Jag minns att vi fick gå förbi väntrummet för att ta kissprovet och där satt min kära pojkvän, såg helt likblek ut i ansiktet men log ändå osäkert mot mig, jag log tillbaka och sedan gick jag iväg med barnmorskan och tog testet. Jag fick lämna ett kissprov i en mugg och sedan tog barnmorskan fram en konstig sticka som tydligen var ett graviditetstest, visade stickan 2 streck var jag gravid och skulle stickan visa 1 streck var jag inte gravid förklarade hon och jag fick fram ett tyst "okej." 1 minut senare säger hon med en lugn och sansad röst "det är positivt".. Jag känner hur glad jag blir och tänker "ja det är positivt jag är inte gravid!", för positivt betyder väl att jag inte är gravid", "vad bra" sa jag glatt till barnmorskan och hon kollade förvånat på mig och sa "alltså positivt betyder att du är gravid lilla vän."
Vad tänkte jag i det ögonblicket ? Jag tänkte ingenting, jag vart helt tom inom mig och visste inte alls vad jag skulle ta mig till. Jag var ju bara 15 år gammal, skulle precis börja 1an i gymnasiet, mina föräldrar skulle döda mig om jag skulle föda barn nu och alla skulle hata mig, jag hade ingen inkomst . hur skulle vi klara oss!?
Nej, abort var ett självklart val för mig i det ögonblicket och vi bokade tid på engång för en abort när vi gick tillbaka till rummet vi satt i från början. Jag mötte även min dåvarande pojkväns blick i väntrummet och han märkte på mig att något var fel, han kollade frågande på mig och jag kollade ner i golvet, istället fick han barnmorskans hatblickar mot sig och barnmorskan slängde ur sig "titta nu va du gjort, du har gjort denna stackars flicka gravid" Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta eller hur jag skulle hantera situationen. Men jag minns ialalfall att jag vart arg på barnmorskan som hade sagt så till min pojkvän, min kära pojkvän, det var ju inte hans fel att det hade blivit såhär..
Hade tänkt att jag fortsätter på det här imorgon och skriver om hur Aborten gick till och hela den processen. Trodde inte jag skulle skriva så mycket som jag gjorde men om ni orkat läsa det jag skrivit hittils så är ni guld, Jag måste åka iväg nu tll en vän, vi ska se på eurovision song contest ikväll, hejja Sverige. Kram!
