17 år & Gravid

Vet ni vad bland det värsta är? Att älska någon som inte älskar en tillbaka. Mitt ex/ Pappa till barnet älskade aldrig mig och knappt att han ens tyckte mycket om mig, han hade fastnat så mycket i sitt förflutna och jämförde mig väldigt ofta med sitt ex vilket fick mig att känna mig oduglig. Jag kände nästan alltid att jag hade krav på mig själv för att uppfylla hans önskemål. Han jämförde inte mig med sitt ex på ett elakt sätt men det förstörde mig ändå psykiskt. Som en gång då vi hade dejtat varann i ungefär 3 månader & varit tillsammans i 2 månader så sa han att "du gör aldrig något specielt för mig, det känns som att du ser mig som en i mängden" och sen tog han upp ett exempel om vad hans ex hade gjort för honom en gång, att hon hade gått & köpt en ros till honom och överaskat honom & det fick honom att känna sig speciell. Jaha, tänkte jag, och kände att jag exploderade inombords, handalr det här nu om att köpa saker till varann, jag menar - jag tyckte att jag hade visat min kärlek för honom genom att göra andra saker.

Ibland när han skrev att han saknade mig och ville träffa mig så brukade jag gå ut mitt i natten och gå/springa ända hem till honom (på den här tiden bodde han cirka 30 minuters promenad ifrån mig), jag tyckte att jag riskerade otroligt mycket när jag sprang hem till honom dessa gånger,inte nog med att det var långt utan ja var tvungen att gå igenom en skog utan belysning där det räckte med att en galen pedofil skulle sitta gömd bland buskarna & sen riskerade jag även att Mamma skulle vakna och upptäcka att jag var borta, observera att min Mamma är riktigt sträng när det gäller tider, övernattningar osv. Bara en sådan sak, såg han liksom inte som något, för honom verkade det vara vardagsmat. Han kom aldrig och mötte mig eller följde med mig till bussen dom sena kvällarna då jag skulle åka hem ifrån honom, så hur jävla mycket gjorde han för mig egenltigen och samtidigt hade han mage att begära mer av mig?

När jag frågade honom en gång om varför han inte kunde följa med mig till bussen så sa han att han inte pallade att fjäska, att alla killar gör sånt för tjejer men att han hellre föredrog att vara ärlig. Jag blev jävligt förvånad & arg när han sa det men jag valde ändå att se dom positiva sidorna hos honom och förtränga det dåliga... Vissa gånger när jag missade bussen och inte fick övernatta hos honom så brukade jag ringa min bästa väns storebror & fråga om han kunde komma och hämta mig och då blev han skitförbannad på mig och sa att jag stötte på andra killar, men så var ju inte fallet, jag hade ju bara ögon för honom, syftet var bara att komma hem för att slippa göra min Mamma förbannad!

Ju längre vi höll ihop, desto mer svartsjuka & krav sattes det på varann. Mina krav på honom var dock aldrig lika höga som hans var på mig. Hans ekonomiska problem gick ut över mig och mitt stöd som person, att finnas där för honom räckte inte till enligt honom och det slutade med att jag fick lägga ut mina pengar för att han skulle kunna köpa saker åt sig själv och kunna göra saker, pengar som jag dessutom aldrig fick tillbaka som lovat. Det gick till och med så långt att jag ibland kunde springa till jobbet och slita ihjäl för att han skulle ha råd med en ny rakmaskin (som gick på cirka 500:-) dagen därpå, på den här tiden jobbade jag svart så jag fick alltså pengarna i handen på engång efter jag gjort mitt pass. Han lyckades på ett manipulerande sätt få mig att tycka synd om honom när det gällde nästan allt, behövde han något så kände jag att det var mitt ansvar att se till att han skulle ha den saken.

Det som gjorde mig riktigt förbannad var hans tacksamhet som han aldrig visade, vissa gånger sa han inte ens tack när han fick de prylarna som han tjatat om, och när jag frågade varför han inte ens sa tack eller visade att han vart glad så svarade han "du förstår väl att jag är tacksam, måste jag behöva säga det".. Efter att ha lagt ner pengar på dyra parfymer, rakmaskiner & lyxig mat utan att få något tillbaka (begärde bara hans kärlek) så kände jag att jag inte orkade mer, jag la mer eller mindre ner min själ på att göra honom lycklig men ändå var det inte tillräckligt för att han skulle tycka om mig sådär att han skulle få fjärliar i magen. Den tiden var förbi tyckte han, "man kan bara bli riktigt kär en gång" sa han, och det sa ju i och för sig allt. Det som gjorde att jag stannade kvar vid hans sida var tryggheten, för den förbannade trygghetens skull. Jag hade inga direkt riktiga vänner på den här tiden, ingen jag umgicks dagligen med eller liknande, utan jag hade i princip bara honom, jag ville inte bli ensam kvar och det ville heller inte han. Det som höll oss kvar vid varann var väl det att vi var rädda att bli ensamma, han hade det ungefär lika ställt som jag i livet och vi hade bara varann.

 Ibland kunde jag känna att "jag skulle kunna göra allt för den här människan", att jag älskade honom, men samtidigt kunde jag känna att jag inte trivdes med den människan som jag blev i hans närvaro, som en liten svans på honom. Han var så otroligt stark i många situatuioner, att stå ut med en mor som drack jämt och ständigt var inget som var lätt att handskas med, men för honom verkade allt vara som en dans på rosor När vi tjafsade stod han alltid på sig, gav aldrig upp & fällde aldrig en tår. Ibland hatade jag att han var på det här viset, men beundrade ändå att han kunde vara så stark, i vissa fall kallade jag det inte för att vara stark utan jag sa att han var känslokall, vilket iofs går ihop. Jag såg upp till honom i många situatuioner och var därmed ibland rädd för att visa vad jag kände. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag faktiskt kom att älska denna grabb av någon obegriplig anledning men pågrund av att jag var så rädd för hans reaktion och hur han skulle ta det, så vågade jag aldrig berätta det för honom, jag teg och jag har aldrig berättat det för honom.

Men vad spelar det för roll nu egentligen? Allt har bara skitit sig mellan oss med tiden, han springer omkring på fester & krogar och jag bär på hans barn, är väl inget annat än en tragisk historia... Men jag måste erkänna att jag aldrig någonsin i mitt liv hade kunnat föreställa mig detta när jag och han började dejta, att jag cirka 1 år senare skulle vara gravid med hans unge, det här händer bara i filmer skulle jag ha sagt för 1 år tillbaka.. Men nej, det här är ingen film, det här är min verklighet. Sagan fick inget lyckligt Mamma,Pappa,barn slut men jag ska försöka göra mitt bästa & förhoppningsvis hittar jag någon som vill ha mig för den jag är en vacker dag.

Det här var verkligen att lätta på hjärtat, gud vad skönt att man har en blogg säger jag bara, gratis terapi som hjälper i svåra situationer!

      Och föresten, glad midsommar bjuder på en vacker bild, MYS!

            
 
                             KRAMAR & GLAD MIDSOMMAR!