17 år & Gravid

Nu har jag fått nog, inatt (nyss) är det andra gången som jag blir förföljd av en indisk man, denna gång var han dock äldre, i 40-50 års åldern. Jag står utanför tunnelbane-perongen och pratar i telefon samtidigt som jag ser att en indisk man genomskådar mig från topp till tå med en riktigt obehaglig blick, han märker genast att jag får syn på att han tittar på mig och istället för att kolla bort så fäster han blicken i mina ögon och försöker skapa ögonkontakt, jag vänder mig genast om och talar om för personen jag pratar med i telefon att det är en obehaglig man som står och kollar på mig. Min killkompis i telefonen tror självklart att jag skämtar med honom men när han hör att jag blir rädd så tar han mig på allvar. Han talar om för mig att gå förbi spärrarna och ner där det kanske finns fler människor som väntar på tunnelbanan och på så sätt bli av med mannen, så jag gör som han säger. Väl nere där man tar tunnelbanan är det tomt, inte en enda människa väntar på tåget, bara jag. Det är 4 minuter kvar tills mitt tåg kommer in och mannen har försvunnit, nu kunde jag äntligen andas ut. Jag kollar upp mot skylten igen och när den visar 1 minut lägger jag på med min vän och säger att jag nu kan klara mig själv. Samtidigt som tunnelbanan kommer åkandes in i perongen ser jag mannen dyka upp igen och denna gång står han crika tio meter ifrån mig, jag börjar kallsvettas och tar fram mobilen igen, och till min förtvivlan märker jag att den har dött, sablars telefon! Tusen tankar for upp i min hjärna, hur kunde mannen dyka upp så nära mig, vart va han? smög han ner och gömde sig, hade han hört hela mitt samtal när vi pratade om honoml? Herregud, jag var körd.

Dörrarna öppnas och jag letar en plats så långt ifrån där han satt sig, jag gick så långt in i tunnelbanan att vi tillslut satt på varsin ända av vagnen och otroligt nog lyckades han ändå sticka ut sitt huvud o kolla på mig då och då, återigen med en obehaglig blick. Problemet skulle uppstå när jag skulle kliva av tänkte jag, antingen så kliver jag av i tågets slutstation och typ pratar med de som jobbar i sl om mannen eller så kliver jag av där jag ska av och springer det snabbaste jag kan hemåt. Eftersom jag satt på sista tåget hem så tänkte jag att jag var tvungen att kliva av i min station så jag gjorde det. Något oväntat händer, mannen kliver av i samma station som jag, att han också skulle av där var ren bullshit tänkte jag, jag var tvärsäker på att han förföljde mig! Det kändes så dumt att börja springa för tänk om jag bara inbillade mig allt, (vilket jag dock var 99% säker på att jag inte gjorde) så jag gick istället ner till luckan där dom säljer biljetter och började fråga kvinna lite olika saker om sl kort, remsor osv bara för att mannen skulle försvinna. Mannen går förbi mig och ut i bostadsområdet, "herregud nu är det kört för dig" säger en röst inom mig. Paniken steg ända upp i öronen på mig att jag desperat bad kvinnan att få låna deras telefon, kvinnan sa först att de inte fick låna ut telefon men efter att jag förklarat om mannen som förföljt mig så fick jag låna den. Jag ringde mig tjejkompis och bad henne att ta med sig sin storebror för att möta mig i stationen och dom underbara människorna vart mina räddare i nöden. På väg hem till min vän ser vi den här psykopat indiern igen, han hade satt sig ner i en bänk och rökte men rörde inte en min då han såg att vi gick med en kille. Usch säger jag bara, jag hatar män, ska knipsa av deras penisar så fort  ja får chansen, inga undantag!