17 år & Gravid

Om 7 dagar börjar jag skolan igen, jag är orolig men känner mig ändå stark i mig själv, jag ångrar inte ett dugg att jag valt att behålla barnet, min lilla flicka som ligger där inne och utvecklas, jag älskar henne utan att ens ha sett henne. (om man bortser från ultraljudet) Men trots det är jag ändå rädd, jag är rädd för reaktioner,blickar, rykten, skitsnack, odrägliga människor som inte har något bättre  för sig än att prata dåligt om andra människor, ge blickar, trycka ner andra, se ner på den där bruden i klass 3 B för för att hon har blivit på smällen, någon kille har satt på henne och gjort henne på smällen, "haha" shitt, de skrattar, jävla odrägliga människor.. Mwen egentligen borde ja inte känna hat mot dessa människor, ja borde tycka synd om dom, de vet ju inte bättre, det gör väl ingen, det krävs nästan att man varit i samma situatuion för att förstå sig på den gravida bruden..

Jag minns för något år sedan, när en tjejbekant i min skola talade om för mig, helt random - att hon var gravid och att hon kanske skulle behålla barnet, killen som hade gjort henne gravid var en okänd hon knappt visste namnet på, jag upplevde att hon sökte efter uppmärksamhet då hon kom och berättade det till mig när vi knappt var vänner, vi brukade knappt hälsa på varann i korridoren ens, därmed idiotförklarade jag henne och spred ryktet vidare till en vänninna, men idag tänker jag annorlunda. Tänkte då aldrig på att de kanske var så att hon inte hade någon att vända sig till, att hon i själva verket kanske bara varit i desperat behov av stöd. Jag ångrar mig i efterhand, hur kunde jag ställa mig och peka på henne istället för att ge henne min hand?

Därför vet jag att folk kommer att prata om mig också, när jag dyker upp i skolkorridoren och ska låsa upp mitt skåp med min gravida mage ståendes i luften,  tjejerna som viskar, killarna som kommer ropa spydliga kommentarer , you have to faace the truth, and be prepared..

Jag ska vara stark, det måste jag vara!