17 år & Gravid

Jahap då var man arbetslös helt plötsligt, det gick fort! Jag fick sparken för ett par dagar sedan eller snarare slutade frivilligt, nåja man får kalla det vad man vill, inget jobb har man i vilket fall som helst. Min chef var inte den snällaste och heller inte den friskaste må jag säga. Cirka 27 bast var snubben och en riktig tjejälskare, älskade att utnyttja sin roll som chef och trodde ibland att han kunde gå hur långt som helst just för att han var våran chef " stor & mäktig" , nej jag tolererade det icke, så jag slutade. Denna snubbe kunde ofta vara väldigt närgången med tjejerna på jobbet, ställa sig bakom dem och börja massera dom, ta på dom och flirta med dom utan att behöva bli tillsagd,(på firmafesterna gav han sig på vissa tjejer sexuellt också)  vissa av dom faktiskt gillade det, andra inte, dem som itne gillade det fick honom efter sig grovt! Jag har bekanta som slutat jobba där pågrund av att dom känt sig obekväma i hans närvaro, sa man ifrån att " kan du sluta göra sådär" eftersom man tyckte det var obehagligt ja då var det genast att man åkte på press, blev kallad in på möte, och fick skäll så fort man inte sålde. (detta jobb var som telefonförsäljare) Tjejerna som inte sa emot, ja dom fick sitta där framför sina skärmar utan att ta emot skäll från chefen eftersom han då hade dom runt sitt lillfinger, medan dom tjejer som stod på sig och sa ifrån fick räkna med "storstryk." Ibland fick han även dessa tjejer att storböla då han verkligen tagit i när han skällde ut dem, och jag förstår dessa tjejer, för jag var precis på samma bana!

Eftersom jag visste vad denna person var för slags typ (min chef) så höll jag mig vädligt långt borta ifrån honom, så fort han försökte med något samtalsämne, ville massera mig eller liknande så svarade jag honom väldigt kort, inte otrevligt men på ett kallt och avisande sätt. Detta gjorde honom förstås irriterad och varje gång det var dags att gå till jobbet visste jag vad som väntade mig, jag var tvungen att sälja minst 5 abonemang som var vårat minumum mål för annars skulle han börja komma till mitt bord, kalla mig på möten och liknande. Pressen ökade varje gång jag gick till jobbet, för ett tag sedan kallade han in mig i ett rum och sa att vi skulle prata, då sa han att han hade känt sig otrevligt bemött av mig och att jag hade taskig attityd, han pratade med en stark ton och ögonen var djävulska, jag minns orden han sade som fick mig att sluta, "det är jag som är din chef, jag bestämmer här - inte du!"  Jag kände hur gråten samlade sig i min hals men istället för att gråta så började jag skratta och svarade, ursäkta mig men jag tänker inte acceptera att du tror att du har någon sorts makt över mig." Men sedan kom jag på att jag måste jobba några pass till eftersom ja behöver det till min lilla flicka som föds snart och då bet jag ihop och bad om ursäkt och gick ut och ringde vidare, någon vecka därpå slutade jag gå till jobbet, ringde inte och sa upp mig eller liknande, varför skulle jag? Han var inte ens värd det.

Någon vecka efter fick jag höra att han hade pratat dåligt om mig till sina kollegor och sagt att jag inte var välkommen där nå mer, att jag hade fått sparken.  "jag som hade varit så snälll mot bara barnet, nu får hon inte en ny chans, så sade han, sorglig kille! Tycker ni inte?

Usch & twi på sånna människor, maktkåta jävlar!